Så blev det 1–1 i 80:e minuten, men ändå en poäng. I alla fall en poäng på bortaplan, rätt mycket att ha i dagsläget, faktiskt.
Så blev det 1–2 i 93:e minuten, och bort sopades till och med den sista förhoppningen om en tabell som man kunde snegla på lite då och då under sommaruppehållet.
Nu. GIF på kvalplats, och när det börjar igen 2 juli mot Kalmar FF så gör GIF det på minus.
Det här var en förlust som kan sänka Gefle IF hur mycket som helst.

Scenariot blev det absolut bästa. Hammarby försökte trycka på, men GIF försvarade sig smart – och var framför allt vassa i kontraattackerna.
Det var en första halvlek som lovade så mycket. Visst, Hammarby hade sin chanser. Men GIF, ojojoj. Oremo vid första stolpen efter nån minut; Oremo igen med ett direktskott 40:e.
Men överallt denne Rami Shaaban, som dagen före EM-truppens presentation och med Isakssons åtta bollar i baken nånstans i den egna meritlistan, nu valde att vara en stjärnmålvakt utan minsta misstag.
Han tog allt, och var nära att få fingrarna även på Mathias Woxlins straff.
Men där kopplade GIF segergreppet. Trodde jag. Trodde alla. Där, när samtidigt Hammarbys mittback Monteiro försvann ur matchen med en frilägesutvisning.

Med en man mer, med de ytor som plötsligt öppnade sig på Söderstadion, hade GIF att visa att man verkligen ville ha den här segern.
Hjärtat i försvarspelet hade man hela tiden.
Modet att döda matchen fanns inte.
Det som hade varit full fart framåt med lämplig besättning i den första halvleken varvades ned till mer otympliga försök, nästan ovilliga att passera Hammarbys återstående försvar. GIF stannade hellre upp och behöll bollen än försökte ta sig runt hemmaförsvaret på kanterna.
GIF fegade, och Olsson fegade. När Lantto gick ut kom Claesson in, och när Berggren lunkade av kom Westlin in. Två i det läget hopplösa spelare utan förmåga att hålla i bollen, medan Amadou Jawo fortsatte värma upp tills solen hade gått ned.

Det kunde ha gått ändå. Men till slut fick Erkan Zengin tid på mittplan och slog en långboll till Charlie Davies.
Och till slut gör även Charlie Davies mål.
D-e-t gick att acceptera. D-e-t gick att smälta.
Men inte att Hammarby i den tredje tilläggsminuten bombade in 2–1 i Hugossons bortre hörn.
D-e-t var bara för mycket.
För vad fanns då kvar av en så länge så tapper och så hängiven GIF-insats.
Ingenting.
Absolut ingenting.
Bara ett Hammarby som sprang omkring och lät sig hyllas av den nu härliga hemmaklacken länge, länge efteråt – och tränaren Tony Gustavsson som pratade och pratade och pratade om sitt lags starka moral.
Tänk vad jag önskade att GIF hade tystat både honom och Söderstadion.

Men Hammarby gick för segern trots att man var en man mindre. I första halvlek hade man ett avslut på mål, i andra sju.
Sånt måste man trots allt beundra.

Cupfest på Strömvallen: Elfsborg–Örebro på fredag. Vasalund–Linköping (damer), Sirius–Djurgården och Valsta Syrianska–Helsingborg på lördag. Kalmar FF–BP och AIK–Landskrona på söndag.
Jag bryr mig inte.

I dag tas EM-truppen ut.
Jag bryr mig inte.

Strömvallen förblir för alltid som den varit sedan sommaren 1923.
Jag bryr mig inte.