Inte OS-guld.
En rivning skilde efter tre dagars superprestation av Sara Algotsson Ostholt.
Men silver.
Det är inte hästskit det heller direkt. Verkligen inte.
De har en minut på sig, fälttävlansryttarna, under den helt avgörande andra och sista omgången i hoppningen.
Det är tydligen så länge jag kan hålla andan.
Det finns idrott, det finns spänning – och så finns det sånt här som kommer från ingenstans och tvingar upp en i en hästsadel och kastar iväg en i skritt, trav, galopp, ja vilt sken mot något som man inte vet hur det slutar.
Sara Algotsson Ostholt blev den första svenska OS-hjälten i London. Det blir man när ingenting annat utom förrädiska fjärdeplatser, och trilskande nackkotor har dominerat världsbilden de senaste dagarna.
Det skilde en enda rivning från guldet. Så nära vara det. Jag är säker på att det hade räckt med en bit tuggummi, eller bara en fet färgblaffa, så hade den där bommen legat kvar också.

Sara Algotsson Ostholt hade nästan landat som guldmedaljör efter det sista hoppet, när det rasslade till bakom hästen.
Den där bommen kommer att darra, rulla och till slut ramla ned i en oherrans massa repriser. Ungefär som Thomas Ravelli kommer att fortsätta att rädda den rumänska straffen in i fotbollsevigheten. Fast tvärtom.
Men ska man ta silver, få nöja sig med silver, förlora ett guld eller hur man nu ska vända och vrida till det – så är det nog just vid det här tillfället. Att ta den första svenska medaljen i ett OS ger en extra status.
Dessutom ska man verkligen komma ihåg att det var de tre ryttare som tog medalj som höll nerverna bäst i schack under hoppningen, medan flera andra gjorde plockepinn av banan och sjönk i resultatlistan.

Åsiktsmaskinen Patrik Sjöberg ville tidigare under dagen i ett webbklipp på expressen.se plocka bort fälttävlan från programmet. Där förstår jag inte riktigt hur han tänkte. Närmare än så här kommer man nog inte höjdhopp, men här handlade det om elva hopp. I rad. Och alla måste klaras. Så mycket hoppade Sjöberg aldrig under en enda tävling.
Det är ju så med idrott, att man måste vara mer eller mindre insatt för att förstå svårigheter och prestationer och kunna lägga på rätt referensram.
Därmed inte sagt att jag fattar ett skvatt av ridsport, av fälttävlan – eller av vad som gjorde Sara Algotsson Ostholt till Silver-Sara och våga mer än nästan ingen annan på hästen Wega.
Men man behöver inte stå i ett stall och mocka i timtal för att fatta att det här är ett kraftprov. Dressyr i söndags, den stentuffa terrängritten i måndags, och den är verkligen vild och våldsam – och så två hoppomgångar i går. Marathon och lite annat på samma gång. Krävande, för ryttare och häst.

Petrus Kastenman vann OS-guld i fälttävlan 1956. I Stockholm. Då gick OS egentligen i Melbourne, hästarna fick inte komma in på den australiska kontinenten på grund av karantänsbestämmelserna – så Sverige fick de så kallade Ryttarspelen.
...hästen hette Illuster. Av nån anledning kan jag sånt utan att behöva slå upp det.

...det var också bara en rivning som skilde det svenska laget från bronsplatsen.

...Ostholt är förresten ingen produkt av prickarna-bort-på-internet. Maken heter Frank och de bor i Wardendorf, Tyskland, ser jag i faktaboken. Han, maken, var med och tog lagguldet för fyra år sedan också, men ingick inte i Tysklands guldlag nu.

Jämlikt. På prispallen i lagtävlingen stod det sju män och åtta kvinnor, och i den individuella tävlingen en man och två kvinnor. Inte illa för en sport där bara officerare en gång fick vara med och tävla. Hästarna har jag inte kollat upp.
Förra gången OS gick i London blev faktiskt Sverige av med lagguldet i dressyr, eftersom Gehnäll (tror jag han hette) Persson bara var fanjunkare och inte officer.
(...jag slog inte upp det heller – men nu vet jag inget mer om ridsport. Garanterat)

Skeet också. Det blev inte ens finalskytte för Marcus Svensson och Stefan Nilsson.

SVT-kommentatorerna är alla olika (här Yvonne Åstrand, Viktoria Carlerbäck), och tja, det var väl lite allsvensk webbradio från Kalmar i bland – men ändå, så här var det verkligen:
”Jag törs inte säga något.”
”Inte jag heller.”

Att tiden stod stilla när Sara Algotsson Ostholt hoppade över det sista hindret och den där bommen hängde i luften var egentligen inte så konstigt.
Tävlingen gick på nollmeridianen, Greenwich Mean Time.
Timmen noll. Det märktes.