Jag vet egentligen inte var jag ska placera in den, men måste nog kalla den återkomsten – både för Skellefteå och Brynäs.
Skellefteå, som alltså vann sin andra seger och med ytterligare en uddamålsseger utnyttjade ett av de fåtal hockeyliv man har kvar den här säsongen.
Brynäs, som faktiskt lämnade walk over i den första perioden, men som kom tillbaka och ett tag återigen hade guldnyans på klubbspetsarna.
D-e-t gör att jag faktiskt inte ger Skellefteå något psykologiskt övertag, även om det är en vällagrad Västerbottenost som bara blir starkare för varje dag som tar plats i kylskåpet bredvid guldchampagnen.

Hade Skellefteås överlägsna spel i den första perioden fortsatt, hade Brynäs lika gärna kunnat ställa in hemflyget under natten. Då hade det bara varit att checka in på hotell, övervintra några dagar och hoppa över hemmamatchen – och begära att direkt få spela en sjunde och avgörande match på lördag i Skellefteå Kraft Arena.
För Brynäs gjorde då sin sämsta perioden i den här finalserien.
Brynäs var inget av allt det man kan vara.
Men i den andra perioden var man tillbaka på banan igen. Viktigt, även om Skellefteå alltså ändå klarade av att vända och vinna.

Tommy Jonsson gjorde där några förändringar i inledningen av den andra perioden som redan nu kunde ha försett honom med en doktorshatt vid den nya högre idrottsutbildningen på Högskolan i Gävle.
Jonssons nya blandning, en klart starkare, vände plötsligt upp och ned på Skellefteå Kraft Arena och på hemmalaget som fram till dess hade återvunnit sin egen vinnande identitet.
Men Johan Larssons kliv in mellan Jakob Silfverberg och Calle Järnkrok fick inte bara fart på de metalurgerna, utan även hela den här finalen.
Ett perfekt byte gav 1–1 efter 6,21 när det slutade med att höstlövens stora mästare Ryan Gunderson skickade in pucken via Johan Larssons hockeyhäck (!?).
Sedan bara tre minuter senare stal Calle Järnkrok pucken av Skellefteåmålvakten Jocke Eriksson och backen John Klingberg, och The Captain himeself sköt sitt tolfte slutspelsmål.

Men det där är numera, precis som Silfverbergs straffstolpskott i söndags, sånt som kan sluta med att vi ligger sömnlösa till över midsommar.
För nu står det bara 3–2 i den här finalserien. Bara.
Brynäs valde i den femte finalen att åkalla de högsta hockeygudarna, när man plötsligt stoppade 1999 års stora finalhjälte Johan "Honken" Holmqvist i målet.
Jag frågade Janne Larsson om varför efteråt, och vi hamnade i en rätt rolig goddag-yxskaft-samtal, där jag undrade – och Larsson var lika spelsmart som han en gång var på isen och svarade "ja, nej, ja, nej" – och framför allt "det behåller vi för oss själva".
Sånt man måste hysa största respekt för, eftersom en SM-finalserie inte bara handlar om det som händer på isen – utan även handlar om en verbala maktkamp utanför.

Den fetaste och ärligaste smällen på isen delade Brynäsbacken Jörgen Sundqvist ut i den tredje perioden när han med en perfekt och juste tackling satte tvärstopp för den skicklige fransmannen Pierre-Edourad Bellemare, som vacklade av isen.
Det är inte troligt att Bellemare spelar på torsdag – men det där var nog slutspelet 2012:s tuffaste tackling.

...även om kaffet serverades i Löfbergs Lilamuggar i pressrummet, så fanns det f-ä-r-s-k-a dammsugare. Jag trodde dessa föddes inslagna i delicatoplast. Om det blir en final på lördag kommer jag att hamstra, så där som ryska journalister alltid har varit världsmästare på att göra.

Det är nu det börjar dyka upp uppgifter om fullständigt omöjliga vändningar i hockeyhistorien, som dessutom inte går att hitta på svenska rinkar.
Som det här att det bara inträffat tre gånger under NHL-historien att lag vänt 0–3 till 4–3 i slutspelsserie:
Final 1942, då Toronto mot Detroit.
En kvartsfinal 1975, då New York Islanders stal guldet av Pittsburgh.
En kvartsfinal 2010, då Philadelphia lyckades med undret mot Montreal.
Då vet vi. Jag tycker det är bra så. Det behövs inte en svensk upprepning.