Och som om det inte räckte trillade även en sen Hammarbykvittering ned från ovan, och sedan en även i Trelleborg.
Jaaaa....wo.
Det var Mannen bakom matchen där nollan sprängdes, där trepoängare kom och där vändningen i allsvenskan fick siffror att identifiera sig med.

Men t-shirten från rekordsegern – den måste jag bara få tag på.

Gefle IF:s förslag till allsvenskt lag vaggade omkring i 45 minuter i något slags mental tvångströja. Halva laget verkade helst inte vilja ha med bollen att göra, ja knappt ens vara på plan.
Jag var inte ens nervös, för den här matchen kunde bara gå läktarkramarnas ärenden.
Men 0–0 var ett drömresultat för GIF. Det fick jag förklarat efteråt av Amadou Jawo.
"Vi har hamnat i underlägen i första halvleken i nästan alla matcher – och att vi slapp det gjorde att vi växte."
Så medan jag muttrade, så laddade GIF för seger nere i katakomberna under den världsunika träläktaren.

Så här i efterhand kanske den första halvleken ska analyseras på rätt sätt. GIF var stirrigt och virrigt så snart något skulle uträttas framåt, men hade (jag har veknat nu) någorlunda koll bakåt. Även om Marcus Olssons skott i inledningen kunde ha gett en sån där mardrömsstart igen.
0–0 var därmed inte bara ett resultat som kunde ge en poäng.
Det var också signalen till...ja, kanske inte full fart – men så i alla fall fart framåt.

Det bristfälliga anfallsspelet fick sin vändning i en prestation av en spelare som jag tycker har haft mycket i sig så länge, men sedan inhoppet borta mot IFK Göteborg också fått Olssons förtroende att leverera det i spelet.
Amadou Jawo från div 2-laget Vallentuna fick en löpboll mot hörnflaggan till, stannade upp, hade ryggen mot mål, men vände bort innerbacken Andreas Johansson med en 180-gradersmanöver, stack rakt in i straffområdet och blev fälld.
Ingen, skriver och menar ingen, annan i GIF hade klarat av den manövern – och Jawo visade vilken framtidsspelare han är.
Och – hur viktig han är just nu för GIF.
Det var hans skarvning som öppnade Halmstads högerförsvar till 2–0.
Det var han som väntade och väntade, och till slut spelade fram Gammel-Hasse till 3–0.
Och det var han som, mer turligt, skickade Revahls passning fram till Gammel-Hasses 4–0.

Jawo var kvällens kung, men medan jag fortfarande sprang omkring i konstgräset och letade halmstrån i den första halvleken så var det Alexander Gerndt jag hittade.
Gerndt är en mycket bra värvning av GIF. En skicklig targetplayer som får ned bollen på gräset i ett moment, snabb i djupled – och med en spelglädje som kanske smittar av sig. Det märks att allsvenskan är ett lyft för Gerndt, och att han gärna vill vara kvar här.
Att det blev Woxlin och Ericsson, straff och distansskott (!) som fick göra målen handlade bara om ålderns rätt.

Trots 4–0 så verkade det som om omgången skulle vara förhäxad. Ljungskile ledde och Örebro ledde när domaren blåste av på Strömvallen. Sedan kvitterade både Hammarby och Trelleborg.

Jodå, nu har det vänt.

Det var inte ens 4 000 på plats i den svettiga solen förra lördagen.
Nu 2 448, de sista tappra. Det har faktiskt varit färre på allsvensk fotboll på Strömvallen under 2000-talet. Mot Gais häromåret var det 2 040 – men då gällde det ingenting.
Nu handlade det om överlevnad, och blev 4–0.
Det är kanske så här vi ska ha det i Gävle.
Folktomt och festligt.