För det fanns inget att göra. GIF ställde i går upp med, jag skriver inte bottenskrapet för jag såg hur mycket säsongsdebuterande mittbacken Olof Mård ville, men det som återstår av en spelartrupp där den bäste sålts, den näst bästa var avstängd och där skador har härjat vildare än önskat.
Jag ojade mig till sömns i lördags efter att ha besökt lördagsträningen på Strömvallen, och förstått hur GIF skulle tvingas formera laget i den viktiga matchen mot Häcken.
Att Olof Mård skulle kastas in som mittback var inte så oroade, inte heller att Dragan Kapcevic skulle vikariera för sjuke veteranen Hasse Berggren.
Men det inre mittfältet.
Det gick faktiskt vilda rykten under lördagen att trots förluster i en plojturnering på konstgräset var Mathias Woxlin på väg in i GIF igen.

Det är illa när man under en klubbs just nu sexåriga sejour i allsvenskan ska behöva drömma tillbaka några år till fornstora dar, där Woxlin var något att hålla i handen i GIF:s mitt.
Nu blev GIF utrullat, uträknat och egentligen allt utom utbuat – för de lite över 3 000 som var där är de sista entusiasterna och övergår sällan i oförskämdhet.
Men jag led och jag kved när Marcus Hansson och Mikael Dahlberg på blytunga fötter försökte hinna med Dominic Chatto och John Chibuike, eller René Makondele som av pur barmhärtighet verkade hålla igen mot en tidigare klubb.
Det. Gick. Så. Segt. Och. Långsamt.
Att Marcus Hansson har sin främsta framtid som mittback har vi tidigare konstaterat.
Men Mikael Dahlberg är ett sorgligt mysterium. Efter hans sensationella övergång i jultider som basunerades ut som "Gefle IF:s främsta värvning genom tiderna", har jag väntat och hoppats, hoppats och väntat, väntat och hoppats – men facit är som i går: platt intet. Trist, för nånstans finns ju något stort. Det måste det ju finnas.

GIF hade haft en chans i går, om Hansson och Dahlberg enbart hade fått en defensiv täppa-till-uppgift – men då hade det behövts full-fart-framåt av yttermittfältarna. Men Jonas Lantto körde tidigt fast mot Kari Arkivuo, och det var typiskt att det var denne som skenade över planen vid 0–1-kontring sedan Lantto tappat bollen.
Hoppet stod till James Frempong, och han inledde med att tvinga Häckenspelare till två varningar, men när alla väntade på en explosion efter paus så låste Häcken effektivt fast Frempong med ett skickligt försvarsspel. Det måste vara rätt skönt att veta att man stoppar ett helt lag om man stoppar en enda spelare, och det såg komiskt ut när Frempong vid ett tillfälle var omringad av fyra motståndare.

Gårdagens GIF-insats mot Häcken motsvarade tämligen exakt tabelläget. En seger hade fört GIF förbi en rad av lag, bland andra Häcken, men den var inte på samma plan, samma arena eller ens samma stad.
0–2 mot Häcken var resultatet av en sällsynt usel insats av ett lag i kramp och sönderfall, där förmågan att uppträdda konsekvent och organiserat till slut förvandlades till händelselös tortyr i det dussin långa inkast Jakov Orlov är kommenderad att utföra av Per-Urban.
GIF har en attityd i sitt spel som liknar den jag har när jag skrapar trisslotter – jag vet att jag som bäst ska få ihop tre 50-spänn-noteringar och en returresa till pressbyrån.

Nu ett uppehåll. Sedan Helsingborg (svårt) borta och därpå Brommapojkarna hemma söndag den 19 september.
Den matchen måste GIF vinna.
Precis som den i går.