Bäst var planen, för det är faktiskt bara mitten av mars och såg ni AIK-Mjällby på Råsunda såg ni att där hade man försökt måla åkern grön.
Elfsborg kom på andra plats och hade spelet (självklart) och de vassaste chanserna. Yussif Chibsah sprang in som god trea, medan övriga Gefle IF ramlade in strax därefter.
Jag hackade tänder allt värre för varje minut som gick i andra halvlek. Inte för att understället, dubbla sockorna, mössan inte satt där de skulle, utan för att Elfsborgs bollande och trallande gjorde att fjolårets match kändes allt troligare; det var då Anders Svensson placerade in en frispark i 94:e minuten och avgjorde.

Inledningen var annars närmast chockartad. Premiär, 15 mars – men Gefle IF trillade och pillade via Chibsah, Haruna Moshi, Dahlberg och Gerndt och växlade chanser med Elfsborg.
Sedan verkade det som om Per-Urban ringde från kontrollrummet och röt i, och GIF försökte hitta ett mer normalt spel – och efter det var man egentligen aldrig i närheten av bollen.
Jag vet faktiskt inte riktigt när och var och hur Haruna Moshi försvann, men det står i statistiken att han inte byttes ut först i 68:e minuten så nånstans var han.
Mikael Dahlberg inledde intressant och bra, men sedan ökade svårighetsgraden på de bollar han fick när de ofta nästan bara var rensningar från det egna försvaret.
Den tredje nyförvärvet, finländaren Jens Portin, var den som jag hade minst förhoppningar på – och han gjorde också det absolut enklast för sig själv och såg till att hålla rent defensivt.

GIF hade självklart som vanligt en plan, och i den ingick att skickliga, bolläckra Elfsborg skulle få sina ytor – men sedan skulle GIF täcka till och avväpna och kontra och...
Fast så det blev det inte.
Anders Svensson kunde nästan stå med stödbenet fast monterat och skicka bollarna hit och dit, och jag är bara tacksam för att Hugo har strechat hela vintern och nådde James Keenes skott och att Bernardsson var en räddande ängel på mållinjen när Johan Larsson var på väg att skicka in bollen.
Jag kallade av misstag norrmannen Öyvind Gram för Grim i gårdagens krönika, men skyller på att jag hoppas han är grym. Han fick i alla fall debutera, och det fick även James Frempong och Jakob Orlov som alla byttes in.
Det blev 0–0, det blev en poäng – men vi kan kalla det för en träningsmatch ändå. På måndag väntar Åtvidaberg som åkte på 0–2 mot Örebro. Då varvar Lantto upp.

...Ove, Ove, Ove Molin.
...Ove, Ove, Ove Molin.
...Ove, Ove, Ove Molin
Det är dags för sista versen, det är dag för de sista ljuva målen med Ove Molin. Han som debuterade 1991 i Brynäs. Nittonhundranittioett.
Nu gör han sina sista matcher i Brynäs.
Brynäs matcher i slutspelet tillägnas härmed Ove Molin, en levande legend som tar avsked med varje skridskoskär och passning.
Start på torsdag i Läkerolen. Be there.

Kollisionsextra 1: På måndag spelar Brynäs hemma mot Djurgården, men kan jag mixtra och trixa med datorn kan jag nog få in Åtvidaberg–Gefle IF samtidigt på nåt sätt.
Kollisionsextra 2: Det här är värre. Söndag 28 mars, Gefle IF mot Malmö FF på Strömvallen kl 15.00. En timme senare går den sjätte SM-kvartsfinalen mellan Brynäs och Djurgården på Läkerolen. Och nej, jag tror inte Brynäs har slagit ut Djurgården redan utan det blir en sjätte match.

Skönt. TisdagI kväll är det bandy. Inomhus.