Efter ett EM som började med en detronisering av de regerande Europamästarna Grekland, försvann spelet med Zlatan i paus mot Spanien och Guus Hiddink lät aldrig svenskarna hitta det igen.
Nu firar vi midsommar, joddlar små grodorna, undrar varför folkdansarna inte har lederhosen – och ser på EM-matcher med främmande länder på teve.

Det tog en minut, kanske en till – och sedan var vi tillbaka i en gammal mardröm.
Den ryska anstormningen kändes som när den gamla Superfemman i sovjetiska hockeyn lekte och höll på som värst på 80-talet.
Man såg rött hela tiden.
Man var rädd hela tiden.
För ingen visste hur man skulle få stopp på den röda armén.
Zjirkovs vänsterfotsrysare på hörna var bara en piprensare i den ryska kanonaden.
Det blev bara värre, och kratrarna blev bara större och större i det svenska straffområdet.
Sedan slog en rejäl bomb ned, och skrämde det svenska landslaget åt alla håll och Roman Pavljutjenko fick fritt fram mitt framför Isaksson och gjorde 1–0 efter mindre än 25 minuter.
Efter det en ribbträff.
Efter det vara jag glad att det inte stod 2–0 före paus.

Men det blev 2–0 bara några minuter in på den andra halvleken, och har man inte fattat vad en omställning är i fotboll så vet man det nu.
Det kändes som det tog bara två-tre sekunder innan det lååååånga svenska uppspelet hade missat Elmander och Zlatan, och istället vände åt andra hållet.
En passning, en till – det inofficiella ryska sprinterloppet var startat och forwarden Andrej Arsjavin vann på målfoto före vänsterbacken Zjirkov. Petter Hansson var bästa utlänning, men syntes inte till förrän han hämtade ut bollen i mål.
Hade det inte varit onsdagen den 18 juni och hade handlat om Sverige mot Ryssland i en direkt avgörande EM-match så hade jag stått upp och applåderat länge, länge, länge.

Sverige var inte i samma alpdal som Ryssland den här kvällen. Den ryska supermiljonären Roman Abramovitj hade lagt tusen champagneflaskor på kylning i nåt eget uppbyggt innedisko.
Redan i paus började det smälla, i takt med att den ryska förbundskaptenen Guus Hiddink kluckade av förtjusning över att hans manskap gjorde allt rätt i ett tempo som Sverige aldrig nådde upp i.
Kvalkungen Lagerbäck fick sträcka vapen mot slutspels-tsaren Guus Hiddink, som efter Holland har tagit sig an allt större utmaningar; Sydkorea (fyra i VM 2002) och Australien (VM-åttondelsfinal 2006) och nu har skickat Ryssland in i möjligheternas kvartsfinal.
Lars Lagerbäck har gjort det omöjliga med fem raka mästerskapsavancemang.
Han får vara nöjd med det, och han får behålla kostymen som han kan använda till vardags i kanslijobbet på Svenska fotbollförbundet – för det finns ingen möjlighet att växla om till blåställ igen och försöka ta Sverige till VM i Sydafrika 2010.
Ingen kommer att klara det förresten.
Med Lagerbäck försvinner också Den Gamle, Henrik Larsson och kanske några fler. Det här var sista matchen med gänget för den gyllene 2000-talsgenerationen i svensk fotboll.
Nu kommer vi att följa många mästerskap på teve utan behöva bygga upp laviner av svenska förhoppningar.

Turkiet gjorde det omöjliga mot Tjeckien häromkvällen. Sånt satt jag och tänkte på så länge som möjligt.
Men sedan var kvartsfinalschemat klart:
Portugal–Tyskland i kväll.
Kroatien–Turkiet midsommarafton.
Holland–Ryssland midsommardagen.
Spanien–Italien på söndag.
Vilka matcher. Vilket mästerskap.
Bara ett svenskt lag saknas.

Landet stod still. Folket höll andan.
Ändå ringde redaktionstelefonen. Det var från planeten Mars. En utomjording undrade varför vi inte hade en tabell som förklarade förutsättningarna i sista omgången.
OAVGJORT RÄCKER!
0–2 räckte inte.
Fatta!
Nu kan vi se oss i månen efter en kvartsfinal.