19-åringen svarade för ett assist i segermatchen mot Färjestad, men bröt okbenet i första slutspelsmatchen efter en kollision med lagkamraten Joakim Pehrson, och fick vänta två år på det stora genombrottet.

Drygt 21 år senare tog det slut – just mot Färjestad. Dackell spelade något enstaka byte i första semifinalen i måndags, men känner själv att det inte håller längre. Kampen mot sin egen kropp var till slut en kamp han inte kunde vinna.

– Det är klart att det är ett tufft beslut, men knät gör för ont, och varken bedövning eller skydd hjälper. Ända sedan skadan i höstas har jag försökt allt, så jag har verkligen gett det en chans och det är jag glad för i dag. Men jag kände redan i sista kvartsfinalen mot Frölunda att det var en annan smärta än tidigare, och när inte ens bedövningen räcker längre så går det inte. Smärtan är för stor.

– Det är klart det är jobbigt, jag har hållit på med ishockey hela mitt liv, men det går till en viss gräns. Ska jag vara med ska jag prestera, jag måste vara rättvis mot mig själv och mot laget.

Andreas Dackell finns ändå med till Karlstad, för att hjälpa till så gott han kan i båset och i omklädningsrummet under resten av slutspelet. Och stötta Silfverberg, Järnkrok och de andra.

– Det är ju underbart att se de här grabbarna, och det är mycket för deras skull som jag ändå valde att ge hockeyn några extra år. De har drivit på en annan och gett motivation till att hålla på. De kommer bli världsstjärnor båda två, den potentialen har de.

• Och Silfverberg hamnar i din gamla klubb, Ottawa. Hur känns det?

– Det känns lite speciellt, det gör det allt. Där får de ett riktigt bra nyförvärv, han har ju varit i en liga för sig själv den här säsongen skulle jag vilja säga. Och skulle jag jämföra honom med någon så skulle det bli med Daniel Alfredsson. De har samma personlighet; lugna och träningsvilliga. De kör extra hårt och tar inga genvägar. Plus att båda är stora ledare.

• Vad säger du om stämningen i Läkerolen i senaste matchen?

– Enorm. Jag var ute och kollade in stämningen fem minuter före nedsläpp och jag fick rysningar redan då. Det är såna matcher som gör att man spelar ishockey, för att få uppleva det igen. Ska jag jämföra det med nåt så får det bli den femte och avgörande SM-finalen 1993, fast hallen var ju lite mindre då.

Andreas Dackell gjorde två mål i den sista perioden och blev stor guldhjälte när Brynäs vände matchen mot Luleå. Det minnet finns med på topp tre, liksom OS-guldet i Lillehammer, och den första matchen i NHL.

Och visst tror han att det kan sluta i guldyra även den här gången. Men tro inte att Andreas Dackell ska avgöra i sista perioden.

Den har han redan klarat av. Det blev 614 matcher för Brynäs, 657 i NHL.

– Det trodde jag aldrig när jag började och det har väl inte sjunkit in riktigt än. Jag har varit väldigt lycklig lottad och har träffat många härliga människor genom hockeyn.

Men sen? Det vet han inte ens själv, men vi har nog inte sett det sista av Andreas Dackell.