Men mest har umgänget med Brynäs handlat om glädje. Allt från guldruset 1977 i Gavlerinken och segerintervjun med ”Krobbe” Lundberg till den enorma lättnad som jag kände efter segern mot Västerås i sista kvalmatchen i fjol och Brynäs var kvar i elitserien.
Men nu har jag gjort min sista match som tjänstgörande journalist. Efter 33 elitseriesäsonger, fyra SM-guld, 16 VM-turneringar och tre VM-guld gjorde jag i går min sista arbetsdag och ni läser just nu min allra sista krönika.
Brynäs har alltid varit hett som glödgat järn.
Föreningen som man älskar och hyllar eller hatar och fördömer. Brynäs berör och engagerar i stort och smått.

Mitt förhållande till Brynäs har gått lite upp och ned. Men i stort sett har jag och Brynäs varit på god fot med varandra även om jag alltid hävdat att Brynäs har en förlegad mediasyn. Och någon ”hejaklacksledare” har jag aldrig varit, och kommer aldrig att bli, ser mig inte själv på ståplats med keps och tröja i svart/gult/rött och med flagga i händerna.
Jag har berömt när det gått bra och kritiserat när det varit befogat. Det var min uppgift.
Mitt hockeykunnande har sällan ifrågasatts. Jag anser själv att jag begriper hockey rätt bra, självlärd som jag är, insatt i hockeyns grunder första gången någon gång på 60-talet av tränarikonen Arne Strömberg på Fyrvalla i Östersund, påbyggnadskurs under många nattliga samtal med Tommy Sandlin och finjustering av ”Fisken” Ohlson under sommarveckorna i Furudal.

Tommy Sandlin var speciell.
Han var en snäll människa men lite mystisk i sin framtoning, men framför allt var han en skicklig tränare. Jag har sett 13 tränare komma och gå, från Sandlin till Czarnecki, och jag bedömer Sandlin som den klart främste tränaren.
Jag gillade Sandlin. Han var kunnig, alltid påläst, seriös och noggrann och framsynt. Jag tror att han gillade mig också efter den där sommardagen 1991 då vi träffades och han frågade mig: ”varför har du skrivit så taskigt mot mig under mina år som förbundskapten”.
Jag förklarade hur det låg till och han tog mig i handen och sa, ”nu glömmer vi det och går vidare”, efter det körde vi samma race.

Men Brynäs är inte Brynäs utan alla ”affärer”.
Kupper hit och kupper dit, falanger då och falanger nu, gammalt groll, strider, maktkamp och utfrysningar och okunniga glidare som smusslats in bakvägen via spelargången till att kontrollera hela föreningen.
För en nyhetsreporter är en maktkamp mellan olika falanger uppfriskande. Men när legendariske hockeyläkaren Lennart Hovelius och Tommy Sandlin gick en tuff match om vilken väg Brynäs skulle välja för att bli den ledande elitföreningen i landet, mådde jag mycket dåligt.
Det var en sunkig debatt med många hårda ord och påhopp.
Jag tog Sandlins parti, rätt eller fel grubblar jag än i dag om, men svallvågorna efter den debatten var skyhöga och ville aldrig lägga sig. ”Hovan” surade till, givetvis, och det tog många år innan han pratade med mig.

Brynäs skulle må bäst av lite lugn och kontinuitet i leden.
Umgänget med spelarna har aldrig varit några problem.
Bortsett från de gånger jag har portats från omklädningsrummet. Lite löjligt och naivt av spelarna då de var ute efter att jävlas med mig personligen. I stället blev det läsarna som straffades.
Jag har festat med Lars-Göran Nilsson, tömt en matkyl med Stig Salming i Polen, gjort kaffeved av en toalettdörr för att få en intervju med ”Tigern” Johansson, firat VM-guld i flyget hem från Åbo med Mats Sundin, suttit tolv timmar i en trappuppgång för att få ett scoop av Jonas Johnson, hade ett hemligt möte med Tommy Sjödin i Hemlingbystugan när han skulle flytta hem från Schweiz, lekt sommarlekar i gröngräset med Peter Forsberg och sett Brynäs vinna SM-guld fyra gånger.
Mitt bästa minne är från det senaste. När Ove Molin åkte helt ensam mot tomt mål och kunde kosta på sig att redan i mittzon höja bägge armarna i luften och jubla. Jag har som ”opartisk” journalist lärt mig att aldrig jubla när Brynäs gjort mål, men i Kempehallen den där gången skrek jag rakt ut.
De övriga tre gulden är på sitt sätt också minnesvärda. 1977 för att Brynäs var i en klass för sig och för Krobbes ”elvisp”. 1980 för den långa finalserien mot Frölunda, det höga tonläget i media och överfallet från VF-backen Anders Broström på Janne Kock som gjorde att publiken i Gavlerinken kastade tomater och ägg på Broström i returen. 1993 för den dramatiska finalserien mot Luleå och med en fantastisk avgörande femte match som Brynäs vann med 3–1.

Många fantastiska spelare har klätt sig i Brynäs legendariska tröja med oket.
Att ur det materialet plocka en enda spelare som jag tycker är Brynäs främste någonsin är ingen lätt uppgift. Men eftersom jag alltid har framhållit Tord Lundström i sådana här sammanhang, och jag har inte funnit någon anledning till att ändra det valet, är Lundström den störste för mig.
Han hade allt för att bli en stor hockeyspelare.

Mitt Brynäs All Star Team har ni här intill. Det var inte lätt det heller, när jag tagit ut de som var aktuella hade jag fem femmor framför mig, men till slut fastnade jag för de här fem.
Jag är en hockeynörd.
Håller väl med er som påstår det, samtidigt som jag den senaste tiden känt att passionen för hockeyn försvunnit mer och mer, det har inte varit lika roligt som tidigare.
Jag har alltid älskat mitt jobb. Fortfarande anser jag att jag har världens bästa jobb och att gå till redaktionen har inneburit glädje och tillfredsställelse. Men det senaste året har jag inte känt på det viset.
Förr missade jag inte en enda träning med Brynäs. Jag satt på läktaren och följde vartenda pass, skott och tackling och efter träningen gick jag runt och snackade med spelare och tränare. En som jag ofta sökte upp var Tommy Sjödin, som jag alltid haft ett gott öga till. Han är min egen favorit då han alltid på ett professionellt sätt skilt på sak och person. Dessutom är han en mycket trevlig person.
Jag var en skaplig nyhetsjägare när det begav sig och det var på det här viset man fick tipsen. I dag är Brynäs omklädningsrum stängt.

Glädjen har försvunnit. Vad det riktigt beror på vet jag inte riktigt, det kan givetvis ha med min ålder att göra, det kan också bero på hockeyn, att den har blivit tråkigare, sämre regelverk och mer profillöst, och att Brynäs som förening klätt sig i riddarmundering och parerar varje kontaktförsök och varje samtal som det var ett hot mot föreningens existens.
På ett lite mer personligare plan kan min relation till sportchefen Micke Sundlöv vara ett skäl till mitt alltmer kyliga umgänge med Brynäs.
För att göra det helt kort har Sundlöv vid ett flertal gånger haft synpunkter på vad jag skrivit. Det har utmynnat i hårda ordväxlingar både muntligt, via mejl och sms. Från Sundlöv har det varit rena övertramp.
Jag har genom åren blivit hårdhudad och tålt det mesta och därför kunnat bortse från påhoppen. Men kontroversen med Sundlöv är tråkig och jag är den förste att beklaga att det blev så här. Men han är ju en sån förbaskad tjurskalle...
Men ändå gillar jag Sundlöv. Han har ett stort klubbhjärta, är seriös och uppdaterad och ger allt.
Som pensionär önskar jag att på avstånd få uppleva när Brynäs växer ur lantiskostymen och klär sig i en mer passande beklädnad. Och naturligtvis att det ska gå sportligt bra för Brynäs. Sportchefen Stisse har lovat ta in mig som gästkrönikör om Brynäs spelar SM-final.
Det ser jag fram emot.
Nu säger jag tack för mig och önskar Brynäs och alla läsare Ett Gott Nytt År.