Nollor kommer och går. Brynäs kunde ha vunnit med 4–1, eller 3–1, och segern hade varit lika mycket värd i tabellen.
Men har man som Brynäs plötsligt hamnat i en rad av matcher med fem (!), två, fem (!), fem (!) insläppta mål på fyra matcher vill man strypa de öppna slussarna så fort som möjligt.
Att lyckas med det perfekta försvarsspelet är naturligtvis rätt metod. Det här var Brynäs första nolla för säsongen i den 17:e matchen, den var självklart lika viktig för hela laget, för defensiven, som för Johan "Honken" som var muttrig och besviken efter den borttappade matchen i Scandinavium.

Brynäs målvaktspar "Honken"/Niklas Svedberg (10–7 i spelade matcher just nu) har varit bra, utan att vara stekheta under hösten. Men betyget bra sätts i proportion till fjolårets länge pågående läckage. Men faktum är att nästan varenda lag (utom HV71 av nån anledning – men självklart Timrå) har målvakter med bättre statistik än Brynäs.
Även av den anledningen var nollan välkommen.
Sedan behöver analysen av AIK:s offensiv inte resultera i flersidiga rapporter. AIK var svagt, och styrdes bort av Brynäs defensiv – och hade alldeles för få chanser för att via numerär kunna kapa åt sig ett mål.
Men det märktes att Brynäs hade bearbetat ett problem, och att man lyckades hundraprocentigt var viktigt.

Dock handlade det om det här:
En nyckelsituation i matchen, när det fortfarande stod 0–0. Jonas Nordquist stod för en av få puckbjudningar i mittzon, Rickard Gynge fick fri fartsträcka – men ""Honken" räddade.
Bara sekunder senare, på andra sidan: Nordquist stör en AIK-spelare som tappar pucken i framför eget mål, Lauritzen stjäl och serverar Jesper Ollas. 1–0. Efter det var det Brynäs match.

Hur snyggt som helst.!
Johan Larsson skickade egentligen in en riktig kompispassning efter att ha lurat åt sig pucken i mittzon, men Martin Johansson gjorde den enda möjlig, det helt omöjliga – och smackade in 4–0 med ett klockrent tennisslag.
Ett sånt där mål där jag är säker på att det krävs rätt många försök att lyckas med en upprepning.
Men det spelar ingen roll.
Nu satt den där direkt, och punkterade en match som redan hade tappat all AIK-luft.

4–0 alltså. Ändå ytterligare en match där elitseriens bästa lag i power play inte lyckades. Det fanns några möjligheter mot Frölunda. Det kom fem mot AIK.
Men, det behövdes heller inte.
Växjö på tisdag och Djurgården på torsdag, i Läkerolen, får bli nästa offer för PP-skräcken istället.

Backen Lars Jonsson spelade inte i går heller. Armskadan förklarar dock backens svaga insatser under en rad av matcher, och även om det är en skada är det på nåt sätt skönt att få klarhet i mysterier. Jag gillar inte när spelare blir oförklarligt odugliga.

På måndag tas Tre Kronors trupp till Karjala cup ut.
Mattias Ekholm. Självklart. Visserligen bara tre matcher i elitserien, men Ekholm ska in i landslaget också så fort som möjligt.
Jakob Silferberg. Självklart. En av de bästa spelarna i slutfasen av VM som slutade med ett litet surt silver i fjol, och ständigt en av Brynäs bästa under hösten.
Johan Larsson hade definitivt varit en man för först diskussioner kring en landslagsplats, och sedan högaktuell – om han nu inte hade varit grundbulten i det svenska JVM-laget som matchas på sitt håll.