Lyftet har kommit.
Tre raka segrar, 6–1 (sex–ett) i går mot Rögle, har gjort att Brynäs faktiskt är bäst i elitserien just nu räknat över de senaste fem omgångarna (tolv poäng).
Det kan bli lite tråkigt med siffror, resultat och statistik – men ibland finns det inte utrymme för poesi.
Därför är en tabell alltid en tabell.
Jag skulle kunna skriva att Brynäs är bra, bättre, bäst, men ni skulle inte tro mig ändå – om jag inte hade en tabell att visa upp.
Så kolla själva. Det står verkligen Brynäs mitt i elitserien.

Det började med en suddenseger mot Luleå, följdes upp av ett sånt där normalt Brynäskryss mot Timrå borta – och så långt visste jag inte vad jag skulle tro. Var det här det bästa Brynäs kunde prestera i år, att stapla oavgjorda matcher på varandra så man till slut inte såg Läkerolen – och vad skulle hände om det kom en formsvacka.
Nu vet jag.
Tabellen ljuger inte.
Brynäs är svårt, hysteriskt svårt att besegra – men man kan vinna också. Och när man släpper loss – så är det rejält. 6–0 mot Skellefteå, 2–1 mot Södertälje i en verklig sexpoängsduell – och nu 6–1 mot Rögle. Visserligen, jag är inte beredd att kräva att kommunen fyller på vatten hos Fnasket i plasket så jag kan bada där, mot ett Rögle som verkade närmare danska ligan än elitserien.
Men ändå.
Det var attityden i hur Brynäs tog sig an matchen som visade att Czarneckis lag både kan, vill och levererar.

Brynäs drev upp tempot, Brynäs åkte skridsko, Brynäs slog passningarna på bladet – och Brynäs gjorde mål.
1–0 tidigt av Kahnberg, och så snyggt det var och han gjorde ett till i sista perioden. Sedan tre Brynäsmål till i slutet av perioden, och matchen var vunnen.
Det kommer att ta tid, men det går väl att vänja sig vid såna här explosioner också.

Nu tror jag inte han bryr sig, men Jacob Markström var bara medspelarnas nonchalans i ett eget powerplay från att hålla ytterligare en nolla. Nu behövde han faktiskt inte tänja sig, för det här var en match där utespelarna skapade marginaler i resultatet.
Men ändå ska man ha helt klart för sig, att det enda som gör att förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson inte nämner Markströms namn i samband med OS är att Brynäsmålvakten har junior-VM att tänka på. Att Henrik Lundqvist och Jonas Gustavsson är nr 1 och 2 i Vancouver är helt klart. Men efter JVM, om formen håller i sig och Markström fortsätter att vara bäst i elitserien, kan han gott få åka iväg och surra lite med Bäckis (bäst i NHL förre veckan förresten) under OS

Det här är sånt man inte förstår, men ändå. Ju färre åskådare – ju bättre spel.
4 376 såg Brynäs blixtra till i går. Sämst för säsongen var det mot Skellefteå (6–0), 4 284. Under 4 000 på torsdag också, så blir det säkert vinst mot HV71 också.
...men de som var där var bra. 5–1 i början av den sista perioden – och sedan öste faktiskt publiken på lika bra som laget. Brynäsklacken förresten, den har haft en rätt bra höst.

Hermanssoneffekten består (obs, djup ironi – slå gärna upp ordet om det behövs).

Det här gör ont att skriva. Jag hade länge tänkt ägna hela krönikan åt att hylla Brynäs finska fantomer. Eero Somervuori – jodå två mål och ett pass och han är verkligen Eero the Hero, Juuso Hietanen – och Petri Kokko.
Och så åker Kokko på en smäll, och lämnar isen med en befarad knäskada.
Aldrig får man vara riktigt glad.
Jag tror jag läser tabellen en gång till.