Nu skulle jag ju kunna skriva en roman på väg att bli en Lars Norénpjäs om Brynäs insats; om de vandrande pinnarnas parad i den andra perioden; om den mumifierade coachen Niklas Czarnecki – och om en massa annat mutter i korvkön.
Men livet är för kort för sånt ibland.
Och varför.
När jag stod och småskrattade mest hela matchen, och bara kikade, gapade, hoade och...ja, nästan skickade iväg en beställning på Foppatofflor som julgåvor till redaktionen.

Redan i den första perioden hade Peter Forsberg ett byte när han under ett och samma besök i Brynäszonen hade tre passningar som hade varit målgivande i vilket annat lag och vilken annan liga som helst.
Då blev det inget, men lagom till den andra perioden hade blotta närvaron av den strålande hockeyspelaren och den buttra vinnarskallen från Nolaskogarna fått Modotröjorna att dofta av självförtroende istället för stressad svett.
Foppa passade till 1–0 (i den första perioden), till 2–0 och verkligen till 4–0 i den andra perioden.

Det är så här med stora, riktigt stora och verkligen stora, idrottsmän – att när deras formkurvor börjar närma sig de vanliga dödligas topprestationer så är man rädd att de ska bli lite som boxare som går den där matchen för mycket.
Det som varit förtrollande får inte visa sig vara enkla bondfångaritrick.
Men det finns inget som tyder på att Peter Forsbergs turné genom Elitseriesverige vintern 2009–2010 är ett svaghetstecken för mer än hans ena fot.
36-åringen är verkligen alldeles för bra för att spela hockey i Läkerol Arena, Coop Arena, Lindab Arena och alla andra fyndiga namn vi har på hockeyanläggningar i Sverige.

Han är på tok för bra.
Men varför klaga.
Brynäs krälade i stoftet för Forsberg och seriejumbon Modo redan i inledningen av den andra perioden, och tränaren Niklas Czarnecki konstaterade det självklara "Det här var Brynäs sämsta match för säsongen."
Sammanbrottet kom plötsligt, efter kryss (Rögle borta), seger (Timrå hemma) och kryss (Skellefteå borta).
Balansakten ovanför slutspelsstrecket utförs nu tillsammans med Södertälje och Rögle på samma poäng (25). Modo är fortfarande sist på 19, men det är man inte länge – var så säkra.
För Brynäs blev det noll poäng när det hade behövts tre, men å andra sidan kom det 6 237 åskådare och jag står inte och svamlar när jag skriver att Foppaeffekten lockade runt 1 000 besökare extra till Läkerolen och det betyder 200 000–300 000 kronor för Brynäs.
Alltid något.

...och nej, så var det inte. När spelarna tackade varandra för matchen så försökte inte Brynässpelarna få Foppas autograf till barnen.
De borde kanske ha försökt – så de hade fått med sig något hem.

SAIK, klubben med stål i spel men utan stålar i plånboken, nöjde sig med att vinna med 6–3 mot Bollnäs på bortaplan. Hade inte Foppa kommit till stan, så hade jag nog sett den matchen istället.
Då hade jag också kunnat fråga Daniel Mossberg, en kille jag alltid har gillat och hyllat, varför han valde att framstå som en hopplös egotripp i den artikel vi skrev om att supportrar hade startat en insamling för att rädda SAIK.
Ibland lägger vi sportjournalister upp bollen på straffpunkten – och vi blir lika förvånade som alla andra när spelare piskar upp bollen på läktaren istället för in i det tomma målet.
En spänn för varje mål SAIK gör, tänker i alla fall jag bidra med. Så ös på bara!