Det är här ni ska sluta läsa, ni som gärna vill höra att det har lossnat för Brynäs och att 4–1 mot Timrå är ny Fugelsangraket rätt upp i hockeyhimlen och ni som tror att jultomten har kommit tidigare än vanligt i år,
För så här är det.
Årets julklapp ska tydligen vara en spikmatta. En gång i slutet av 70-talet hade Brynäs en tränare som hette Rolf Andersson och hade som partytrick att ligga på krossat glas.
Prova inte det i helgen.
Men köp gärna en sån där spikmatta ändå och använd den innan ni slår in den i paket och ger till nån avlägsen kusin.
Att hålla på Brynäs måste nämligen vara som att ligga och vältra sig på en fakirbädd.

Det var en rätt stel och jämn första period, men nån minut in i den andra gjorde Brynäs 2–0 och hittade sedan parkeringsplatser i den egna zonen. Timrå fick snurra, tråckla, spela rätt smart och snyggt och fick också skottlägen.
Allt förgäves.
Läckraste var passningen från en back i egen zon till en forward vid blå linjen – som passade in till Magnus Pääjärvi-Svensson i mitten och denne drog till direkt mot JVM-polaren.
Markström fick upp plocken.
Han tog den pucken. Han vann den duellen. Han vann den perioden åt Brynäs, och han vann därmed också hela matchen åt sitt lag.
Sedan, i slutperioden, bara för att bekräfta att han skulle ha betyget landslagsklass i vårt spelarfakta – gjorde han en sån där räddning som gör att teveproducenter av De-fem-läckraste-räddningarna-i-veckan inte behöver tveka.

Det som skilde den här matchen från andra, såna där Brynäs kanske tar en poäng eller förlorar, var att Brynäs gjorde mål. Fler än noll, fler än ett, fler än två – till och med hela fyra.
Resten var nämligen som vanligt.
Jacob Markström, 19 år, räddade och räddade och räddade.
Timrå vann skotten i samtliga perioder, och sköt totalt 35 skott.

Nu känner jag att jag inte skulle ha blandat in julfirandet, för det är inte spikmattan jag är rädd för utan för junior-VM-tillfället. Visserligen har Eddie Läck tydligt bokstaverat med bra målvaktsspel att han inte är nån Korhonen eller Sperrle från för två år sedan – men ändå.
Det blir då fem matcher utan Jacob Markström, och just nu känns det som fem långa år.
Men i en tabell där det inte finns någon fast mark, betydde segern för Timrå oerhört mycket. Det var visserligen Brynäs blott femte trepoängare för säsongen, men den hade det som kallas sexpoängskaraktär.
Hade Timrå vunnit, hade man varit ikapp Brynäs. Nu balanserar Czarneckis lag vidare på slutspelsstrecket – men har marginal till Timrå och Modo längst ned.

Brynäs 2–0 och 3–0 var såna där fula hockeymål, Jakob Silfverberg (!) och Stephen Dixon tuggade upp allt som fanns och spottade in pucken, som kan vara vackrare och viktigare än varenda skott i krysset.

Den här krönikan kunde ha handlat om så mycket annat; om juniorstjärnan Silfverberg som inte hade gjort ett mål, om den nyinköpte Nordquist som skolas in i fjärdekedjan, om att bäste Brynässpelare (Dixon) är delad 30-nånting i elitseriens poänglig; om publiken som inte var där.
Nu blev det 4–1, fyra mål! och faktiskt – ett målvaktsspel i världsklass.