Jag satt hela pausen och fånstirrade på den där snurrande målvaktshjälmen och vaggade i takt med...musiken.
3–0...och tja, jag var nog chockad. 3–0 var början på det totala sönderfallet. 3–0 skulle skicka Brynäs in i hockeykrisen som det verkar finnas alldeles för många som hoppas på.
4–4 är en helt annat historia.

Jag vet. Brynäs har inte vunnit än, och därmed är inledningen på säsongen den poängmässigt svagaste på hela 2000-talet.
Fyra mål i går berättar inte heller historien om att Brynäs plötsligt har fått fart på målskyttet; två av målen kom i power play, ett i spel fyra mot fyra – och bara den sköna kvitteringen när lagen hade alla spelare på isen.
Men har man legat under med tre mål så är 4–4 en seger.
Och verkligheten är också den här:
Brynäs har inlett med 1–1, 1–2, 1–2, 1–1 och 4–4 och det går inte att säga att laget inte är med i matchen.
Tre blygsamma poäng skapar visserligen en trist placering i botten, men det handlar inte om någon cementering.

Däremot ska man ha fullt klart för sig att så här kommer det att se ut resten av säsongen. Brynäs kommer att få slita, blöda, bitas för varje ynka poäng. Det finns ingenting i lagets spel som med automatik får motståndarmålvakterna lägga sig på rygg.
Det har gått fem omgångar. Det återstår 50, där bara fullständig hängivenhet kan ge en slutspelsplats eller i alla fall hålla kvalserien borta från Gästrikland.
Det var just den attityden som plockades fram i går, sedan Djurgården lekt hela Hovet stormar i den första perioden.
Brynäs fick 0–3 att bli 2–3 (Granström och Dixon).
Laget föll inte ihop igen efter ytterligare ett Djurgårdenmål – utan istället 3–4 (Hietanen)
Brynäs kvitterade till slut efter en spelsituation som var på väg att ge Djurgården fritt fram – men Mads Hansen kastade sig och rensade...till Ove änligen igen Målin.
Sedan blåste Brynäs igenom övertiden med 7–0 i skott och var närmast segern. Igen.

4–4, och eftersom jag kan läsa en sporttabell både uppåt och nedåt och åt sidan skriver jag inte att det här var vändningen. Men det var möjligtvis början på vändningen. Eller fortsättningen på den, om man ska räkna in matchen i Övik i torsdags.
Eller också var det bara en poäng, som behövs. Det gör alla.

Eero Somervuori och Magnus Kahnberg har dock inte gjort mål än. Det ristar jag in i Läkerolens is så att de inhyrda målskyttarna tvingas sudda ut den statistiken på tisdag mot hemska HV71.

0–3 som blev 4–4 kom mot ett Djurgården som i matcherna före hade varit upp i Skellefteå och vunnit med 2–1, och skjutit sönder Frölunda med 5–1 och nu se fick årets Golden boy, Marcus Krüger, göra sitt fjärde mål och tionde poäng redan efter lite mer än tre minuter.

Jacob Markström hade varken hjälp av stolpar eller medspelare under matchens första 27–28 minuter – men sedan fick han nog. Speciellt räddningarna i den tredje periodens inledning var avgörande för att matchen levde fram till Ove Molin fick chansen att göra sitt 225:e mål för Brynäs.

Trots att Kristian Kudroc är 201 cm lång så hade jag problem att se hans agerande i teverutan. Däremot såg jag Lasse Jonsson spela mycket och bra, och även Juuso Hietanen – och Jörgen Sundqvist är en av alla dessa krigare Brynäs behöver just nu.