4–0 i går. Ny match på lördag – men jag tror fortfarande att det blir en avgörande match i Göransson Arena på tisdag. Jag nästan hoppas det, för det här är häftigt.
Jag behöver inte dra den här historien om att första målet är viktigt – för det fattar väl alla. Det stod 0–0 i den här matchen nästan hela första halvlek.
Bollnäs hade faktiskt de bästa chanserna i den första halvleken, och jagade med utgångspunkt från sitt ett av rikets främsta bandyförsvar ett mål för att kunna stänga gränsen fullständigt.
Men målet kom inte.
I stället var det SAIK som i 45:e minuten, efter turligt men mäktigt förarbete av Daniel Mossberg, kunde göra 1–0 genom en stillastående Mikko Aarni.
Det var ett bonusmål som skickade SAIK in i fortsättningen av matchen som en vinnare.

Det här är en kraftmätning på isen, och det är bandyhjärnornas duell vid sidan om. Det är två gamla guldhjältar i SAIK som möts, där Patrik Södergren nu är den som ritar, snackar och instruerar – och har sin motståndare i Bollnäs Hans Åström.
Hade det varit en seriematch i omgång 13, så hade en sån här match känts lite påfrestande fastlåst.
Men i en tredje semifinalrunda kan man se att det ångar av instängd energi hos spelarna, där det bara går att släppa loss allt som finns när risken att tappa bollen i fel läge har minimerats.
För varje minut som går, verkar det dock som om SAIK:s arsenal av kompetens skapar segermöjligheter. Bollnäs har Hellmyrs, och han är värd 2–3 spelare minst, Pär Törnberg och Ville Altonen. Spelare som kan göra det omöjliga.
SAIK har Muhrén, Berlin, Mossberg – och Christoffer Edlund som dundrade in en sån där hörna som man inte önskar att sin värsta fiende att stå i vägen för.

Ytterligare en gång blev jag oerhört imponerad av 19-årige Erik Rosengren, som tillsammans med ett år äldre Ted Haraldsson bildade ett gallerpar på det defensiva mittfältet som stängde igen där det behövdes.

Det var fullsatt, verkligen smockat i Göransson Arena och det förstod vi redan i redaktionsbilen när det var lika virrigt i korsningen vid trafikljuset Årsundavägen–Sätravägen som i SAIK:s försvar i den första matchen på Sävstaås.
3 855, några stod och vrålade och hejade (Bollnäs Flames), de flesta satt och applåderade vid lämpliga tillfällen – även om faktiskt några Sandvikenanhängare reste sig från de bekväma stolarna när SAIK gjorde något av de sista målen.
4–0 till SAIK på isen.
3–0 till Bollnäs på läktarna igen.
Nu är den fjärde matchen flyttade från söndag till lördag. Då är det inte några hundra Bollnässupportrar, då är det några tusen – och jag vet att alla i SAIK gillar det lika mycket som man undrar var stödet från hemmapubliken är nånstans ibland.

Att slå norrmän i Norge är alltid stort – och ingen hade faktiskt gjort det i Drammen. Att slå Petter Northug i Norge är ännu större.
Emil Jönsson är tillbaka.
I en intervju inför världscupomstarten sa han ”Läkarna säger att jag hade nåt i kroppen redan dagarna innan den individuella sprinten i OS”.
Det var det jag visste, det var det jag såg i Callaghan Valley.
Nu vann Årsundablixten sin femte världscupseger, och är på väg att vinna sprintvärldscupen den här säsongen.
Man kan tycka att segrar nu, är bara för statistiken. Men så är det inte, utan bara kvittot på det vi vet – att Emil Jönsson är en av världens bästa sprintskidåkare.
På söndag kör han Holmenkollens nya banor, där VM går nästa år.