Psykossjukdom drabbar inte bara den sjuke utan i hög grad även dennes familj. Arbetsbördan är ofta betydligt större än de anhöriga själva tror. Det framgår av en ny studie som gjorts vid nio psykiatriska öppenvårdsmottagningar i Sverige.

Enligt studien ägnar anhöriga till personer med schizofreni tid motsvarande drygt en halvtidstjänst åt att ta hand om sin sjuke familjemedlem.

De får också utgifter på motsvarande 14 procent av sin inkomst på grund av familjemedlemmens sjukdom.

Eva Eriksson i Gävle har en dotter som har schizofreni. Hon känner igen sig i bilden som ges i studien.

– Jag har lagt ner massor med tid och kraft på att kämpa för att Anna ska få ett så bra liv som möjligt. Det är en skyldighet för mig som förälder. Man älskar ju sina barn och vill göra allt för dem. Men det har kostat på, säger Eva.

Dottern Anna är i dag 27 år, bor i egen lägenhet och har en hyggligt väl fungerande tillvaro. Men vägen hit har varit lång och besvärlig. Eva och hennes man kan aldrig riktigt koppla av.

– Vi har ständig jour, säger Eva.

Enligt Eva hade Anna problem redan i skolåldern. I de sena tonåren fick hon sina första psykotiska symtom. Hon fick vanföreställningar, upplevde att folk pratade illa om henne och drog sig undan.

När Anna var 21 år fick hon ett våldsamt raseriutbrott. Hon började kasta glas och porslin omkring sig. Det var en mycket uppslitande händelse för alla berörda och ledde till att Anna för första gången fick läggas in för psykiatrisk vård.

Psykiatrin kom fram till att Anna behövde en egen bostad. För att lösa detta snabbt och smidigt köpte Eva och hennes man en insatslägenhet åt henne. Tanken var att Anna nu skulle leva självständigt. Men det nya livet blev kaosartat.

– En dag fick vi höra att man hade sett henne springa runt utanför huset, tunt klädd, berättar Eva.

Föräldrarna kände sig maktlösa.

– Vi var tillsagda att inte lägga oss i. Men vad skulle vi göra? Vi var tvungna, säger Eva.

De utverkade att Anna fick olika insatser, till exempel boendestöd, hemtjänst för psykiskt sjuka. Anna mådde mycket dåligt och fick efter utredning diagnosen schizofreni. Eva arbetade under den här tiden som egenföretagare. Hon blev alltmer pressad.

– Till slut insåg jag att det inte gick längre. Jag sålde båda mina företag, säger hon.

Under 2006 kom Anna i kontakt med Villa Källbäck, en vårdenhet för människor med psykossjukdom. Det blev en vändning.

– Jag fick en famn att lämna över till, säger Eva.

Via Villa Källbäck fick Anna bland annat stöttning i att söka till en folkhögskola. Där gick hon i två år och det blev en viktig träning för henne i att ingå i grupp och delta i gemensamma aktiviteter.

Den mest angelägna för Anna i dag är att hon får ett jobb eller en sysselsättning. Eva fortsätter att vara djupt engagerad för att detta ska kunna lösas. Hon känner att hon hela tiden måste ligga på kommunen och andra myndigheter för att Anna ska få de stödinsatser hon behöver. Vid flera tillfällen har rättsliga tvister uppstått där Eva och kommunen haft olika uppfattningar. Det har bland annat gällt om Anna skulle få en social kontaktperson.

– Är man i Annas situation riskerar man att bli väldigt ensam och isolerad. Man behöver en sådan här fritidskompis. Det ska inte behövas långa rättsliga processer för att det ska kunna ordnas, tycker Eva.

Eva är i dag 65 år. Vad händer när hon inte orkar längre?

– Det är klart att man är orolig för framtiden, för hur det ska gå om man till exempel blir svårt sjuk. Vem tar över då?

Fotnot: Eva och Anna heter egentligen något annat.