65-åriga Harriet Lång bor med sin man Åke i Hille utanför Gävle. I februari 2008 fick hon en stroke. Sedan dess är hon funktionshindrad och har hjälp av personlig assistent dygnet runt.

Harriet har svårt att gå. Med hjälp av en rullstol kan hon komma ut på promenad, något hon mår bra av. Problemet är att hon inte kan köra rullstolen själv. Det krävs att någon skjuter på. Men det är något som hennes personliga assistenter inte orkar.

– Det är för tungt för ryggen helt enkelt. Det är många uppförsbackar här i Hille. Jag har helt enkelt inte den råstyrka som krävs för att dra rullstolen några längre sträckor, säger Sofie Hedbom, en av de personliga assistenter som jobbar hos Harriet.

För att underlätta skjutsandet har AssistansPartner, det assistansföretag som Sofie arbetar för, begärt att landstinget skaffar en motor till rullstolen.

Först sa landstinget nej och hänvisade till att en sådan motor var ett arbetstekniskt hjälpmedel som enbart var till nytta för personalen och därför skulle bekostas av assistansföretaget.

Sedan ansökte Harriets man Åke om samma sak och då blev det godkänt. Åke behandlas för cancer och landstinget ansåg det rimligt att han fick hjälp att ta ut sin fru på promenad.

– Men rullstolsmotorn kan bara komma till användning om jag är hemma och kan följa med. De personliga assistenterna får inte köra den själva, säger Åke.

Han tycker att situationen är märklig.

– Det är ju inte för min skull som vi behöver hjälpmedlet utan för Harriets. Det är hon som behöver komma ut. Jag kan inte förstå vad det ska spela för roll om det är jag eller en personlig assistent som leder rullstolen, säger Åke.

Lösningen är också bara temporär, påpekar han.

– När jag börjar må bättre kommer de hit och tar bort motorn igen.

Fallet Harriet Lång är ett av flera exempel på att det gnisslar rejält mellan landstinget och assistansföretagen i Gävleborg när det gäller finansiering av hjälpmedel.

Landstinget har definierat vissa typer av hjälpmedel som renodlade arbetstekniska hjälpmedel. Dessa hjälpmedel ska de personliga assistenternas arbetsgivare bekosta. Till sådana hjälpmedel räknas bland annat den här typen av hjälpmotorer för rullstolar.

Men assistansföretagen hänvisar till Hälso- och sjukvårdslagen där det sägs att hjälpmedel som behövs för den dagliga livsföringen är landstingets ansvar. Enligt företagen vantolkar landstinget lagen för att komma undan kostnader

– De skyfflar över bördan på de enskilda funktionshindrade. Det är de som kommer i kläm, säger Carina Källberg, en av ägarna till AssistansPartner.

Det skulle kosta 1 800 kronor i månaden att hyra en motor till Harriet Långs rullstol. Det låter inte som någon jättesumma. Men enligt Carina Källberg har företaget inte utrymme för sådana utgifter.

Den ersättning företaget får från försäkringskassan för att ge Harriet Lång personlig assistans räcker inte. Försäkringskassan har dessutom slagit fast att assistansersättning inte ska användas till den här typen av dyrare hjälpmedel.

Landstinget i Gävleborg utmärker sig med en ovanligt strikt linje i den här frågan.

– Vi har kunder även i Dalarna och där är det inte alls samma problem. Hade Harriet bott där hade det här varit ordnat. Det är väldigt orättvist att människor ska behandlas olika i olika delar av landet, säger Carina Källberg.

De som behöver personlig assistans ska känna att de fritt kan välja vem de vill anlita, assistansföretag eller kommun, för detta uppdrag. Det är en grundtanke med gällande lagstiftning. Men med de regler som gäller i Gävleborg riskerar valfriheten att urholkas, anser Carina Källberg.

– Som assistansföretag kan vi till slut bli tvungna att säga nej till vissa kunder eftersom de innebär för stora kostnader för oss. Och då finns inte valfriheten kvar, säger Carina Källberg.