Emil Jönsson ser ut att flyga över snön när han i klassisk stil åker fram och tillbaka vid sjön nära Årsunda skola. Han har sin lediga dag och är på plats för att låta sig fotograferas inför OS.

Så när pressen tagit sina bilder och tv filmat klart går vi upp och sätter oss kring ett bord i skolan.

Men först öppnar Emil ett fönster och förklarar:

– Jag har bacillskräck. Förkylning är mer allvarligt än om jag bryter ett ben. Med brutet ben kan jag träna men inte om jag blir förkyld.

Hur har du kunnat bli så bra med så lite snö i Gästrikland de senaste åren?

– Jag tränar minst tid på snö. Jag spelar fotboll och springer också. Förresten hade vi bra vintrar i Årsunda när jag växte upp. Det gick alltid att skotta ihop snö att åka på. Som 16-åring flyttade jag till Mora för att gå skidgymnasiet. Där fanns mer snö.

Du var duktig i fotboll också. Varför valde du skidor?

– Jag tog en plats i Årsundas a-lag i fotboll när jag var 15-16 år. Oavsett hur bra jag tränade och spelade kunde vi ändå förlora en match. I skidning är det bara upp till mig hur bra eller dåligt det går. Jag är en individuell idrottare, därför.

Varför sprint?

– För mig är sprint en naturlig grej. Äldre personer kan se på sprint som något konstigt. Men jag är uppvuxen med sporten. För mig har det alltid varit en tjusning att få åka så fort som möjligt hela vägen.

Vad utmärker en bra sprintare jämfört med en bra längdåkare?

– Sprintaren ska vara explosiv, kunna ha bra maxfart, vara taktiskt lagd och också bra mentalt så man inte låter sig störas av andra fast det händer saker. Som att de trampar på skidorna eller att man får en skida över staven. Hela tiden måste man ladda om och ladda om. På en fem-mil har man råd att göra misstag. Inte i sprint. Då är det kört. Vilken plats man hamnar på kan handla om vilket spår man väljer. Så liten skillnad är det. Därför går jag igenom banan noggrant i förväg.

Ditt mål i OS?

– Målet är att jag ska vara så bra förberedd som möjligt, att jag ska ha tränat max och ha bästa möjliga utrustning. Då är jag nöjd. Tävlingen pågår under en dag och då gäller det att pricka formtoppen exakt rätt. Den får inte vara dagen före och inte efter. Jag siktar förstås på en så hög placering som möjligt.

Inte guld?

– Tja, det är väl så högt som möjligt.

Hur länge har du förberett dig inför OS?

– I tre år har jag tränat med fokus på OS. Särskilt sista året. I somras tränade jag stakning som ska passa OS-banan. Ingenting lämnas åt slumpen.

Men om du misslyckas, känns det inte då som om all träning varit i onödan, förgäves?

– Visst kan det gå dåligt. Jag har gjort många dåliga tävlingar. En av dem kan komma i OS och det måste jag vara beredd på. Jag kommer inte bryta ihop för det. Förresten tycker jag om att träna. Jag har alltid tyckt bättre om att träna än tävla.

Är du aldrig ute och festar?

– Två veckor i april brukar jag ta ledigt varje år och träffa kompisar och vara lite mänsklig.

Hur träffades du och Anna Haag?

– Första gången när vi gick på skidgymnasiet i Mora. Men det dröjde några år innan vi blev tillsammans.

Hinner ni träffas någonting?

– Javisst, mycket. Vi försöker synka träningarna och ha samma vilodagar. Världscuptävlingarna är på samma ställen för herrar och damer. Ett år hade jag 200 hotellnätter. Då längtade jag hem. Men nu när vi är tillsammans känner jag inte samma hemlängtan.

Hon kom trea för ett tag sedan i en världs­cuptävling.

– Ja, det känns skönt. Om någon misslyckas kan vi alltid glädja oss åt den andras framgångar. Helst ska båda lyckas förstås. Men nu sprids riskerna lite grann.

Hur känns det att vara medaljhopp?

– Inget speciellt. Jag märker på medierna att det finns förväntningar. Men jag förblir Emil från Årsunda, en lugn person. Men kul förstås att folk tror på mig.

Vad betyder Årsunda för dig?

– Otroligt mycket. Det är här jag hör hemma. Jag åker fortfarande för Årsunda IF fast det skulle var mer lönsamt att tävla för en annan klubb. Årsunda IF är en förening med duktiga ledare och tränare som skapar bra förutsättningar. Jag trivs klart bäst i Årsunda.

Efter intervjun sätter han på sig pjäxor och skidor och återvänder till spåren vid skolan. Några barn lutar sig mot stavarna och väntar otåligt på att få åka iväg.

– Får jag åka med er, säger Emil när han kommer fram.

– Ja, ropar barnen.

– Men då får ni ta det försiktigt så jag hinner med.

Så försvinner de en efter en nedför backen och in bland träden.