Den som lämnat Istanbul för någon annan plats märker strax att något fattas. Dofterna, ljudet, nerven. Det lite sötaktiga mischmaschet av avgaser och koleldade gränder. Båttutorna som signalerar avgångar inför Bosporen. Böneutropare och försäljare som i ett ljudmässigt hullerombuller manar till antingen bön eller inköp av miljonlotter.

Istanbul är en naturlig mötespunkt. För mångtusenårig historia och högljutt brinnande nutid. För hav och land. Den geografiska cocktailen som blandats till här är svårslagen.

Medelhavet sänder ut Marmarasjön som en sprakande blå förlängning mot Gyllene hornets mynning. Svarta havet möter förorter och fiske­lägen i norr. Två väldiga motorvägsbroar knyter dessutom ihop Europa med Asien och hänger som böljande band över Bosporen. Och så var det där med tid och tidlöshet: Bysantinskt och ottomanskt går ofta i armkrok med nattlig neon och ultramodernt 2000-tal; detta är en stad som aldrig sover, som alltid är vaken och ständigt bjuder på överraskningar.

– Istanbul saknar helt enkelt motstycke, jublar de australiensiska långluffarna Matt och Krys.

Efter flera månaders resa genom Asien började de känna sig lite blasé. Ända tills de plötsligt satt vid Bosporens tehus och såg ut över en stad som inte bara sprakade av shopping och nöjen, utan också vecklade ut sitt förflutna i små vardagliga påminnelser: Valens mångtusenåriga akvedukt vid kanten av en persikodoftande kvartersmarknad, en bysantinsk stadsmur kantad av betande får, en smedja på en innergård där karavanernas djur för något århundrade sedan vilat ut efter att ha korsat den Anatoliska högplatån under nakna stjärnor.

– Nu har vi gått och gått i dagar. Kollat in moskéer, besökt kvartersmarknader, badad turkiskt på hamam, ätit gott och druckit raki.

– Och vi vill bara ha mer av stan, flinar både Matt och Krys.

Samma, sprittande upptäckarrus drabbar även mig. Fastnar på det väldiga Topkapipalatset, där sultanen omgav sig av harems konkubiner och lycksalighetens port, Bab-Us Saadet, ledde mot skattkammarens guld och äggformade diamanter.

Går tvärs över gatan och fastnar på nytt. Nu vid det nyponfärgade Hagia Sofia, som är tusen år äldre än Gustav Vasa, och som överlevt två imperier och ännu fler jordbävningar. Strax intill möter Sultanahmets minareter. Istanbuls imperiemoskéer tornar upp ur stadsbilden som urbana supertankers, byggda i aspgrå marmor, med väldiga kupoltak som buktande lock. De är många, och de är vackra. Särskilt Süleymanmoskén på en kulle ovanför Gyllene hornet och Eyup som kallas för det viktigaste muslimska pilgrimsmålet i Europa och var platsen där blivande sultaner kröntes och tog emot Osman den förstes svärd; grundaren av den ottomanska eran.

Lunchen blir också smått historisk. Mittemot Sultanahmetmoskén, på paradgatan Divan Yolu (nummer 6) finns klassiska Lale Pudding­shop där 1960- och 70-talens europeiska hippies åt sig feta och lyckliga ­innan de satte sig på bussen mot Kathmandu.

Äter köfte, turkiska köttbullar med citron och sallad och vandrar därefter till den stora, täckta basaren, Kapali Çarsi. Här har det prutats och schackrats i ett halvt årtusende. Ungefär 4 000 småbutiker står för utbudet: Handvävda mattor, silver, guld, jeans, sjöskums­pipor och turistkrimskrams.

Handlar en Barcelonatröja med Messis namn på ryggen av en köpman från makedoniska Skopje. Grannen, en skoförsäljare född i Bosnien, bjuder på små glas av sött te med en behaglig förnimmelse av nötsmak. Han säger:

– Vi är en salig blandning. Armenier, judar, kurder och turkar. Men inte så många med rötter i stan. De flesta är inflyttade.

Istanbul är en världsstad i ordets rätta bemärkelse. Som en saktfärdigt sjudande gryta har den under år­tusendenas lopp sugit åt sig nyanser från nära nog ett kvarts jordklot.

Allt började med den romerska kejsaren Konstantin som vid 300-talets slut övergav sitt Rom för sju nya kullar vid Bosporen. Bysantinska Konstantinopel blev med tiden en kristen fyrbåk. Sedan kom de ottomanska sultanerna med islam. Väldet växte och spände vid sin topp från Balkan till Mellersta östern och Nordafrika.

I dag rymmer Istanbul ungefär 15 miljoner invånare och står som ­europeisk kulturhuvudstad för 2010, trots att nära nog hälften av bebyggelsen slagit rot i Asien. I och för sig verkar inte stan bry sig om det där med öst och väst.

Traskar längs de gamla, europeiska stadsdelarna Fatih och Balats branta backar, och tycker mig förflyttad till Orienten. Vid ett tehus ljuder çay! çay! och jag blir bjuden på bärnstensfärgat te av en man som virat ett tygstycke kring sitt huvud. Kvarterets kvinnor går ­ofta klädda i heltäckande svart. Restaurangerna serverar inget starkare än yoghurtdrycken ayran och barnen leker lantliga lekar längs håliga gränder.

Tar sedan båten tvärs över Bosporen till asiatiska Kadiköy. Milslånga ­affärsgatan Bagdat Caddesi känns nästan överdrivet västerländsk. Den skriker ut hur livet levs här: Tjusiga bilar defilerar framför trendsäkra skyltfönster. Högklackat klapprar mot skuggiga trottoarer, de unga, vackra glänser på påkostade barer och kaféer och shoppingkassarna bär statustyngda varumärken.

Och det känns verkligen som om Istanbul är minst två helt olika världar i en och samma stad. Väst och öst i ett sjudande möte.

Mikael Persson/Respress