Perre Lindberg är för många känd i skejtkretsar känd som Ormfar eftersom det är hans signatur i skejttidningen Giftorm. Sedan tidningen startade för fyra år sedan har hans dikter, artiklar och krönikor varit ett ständigt inslag. Bland många av de yngre skejtarna är han en ­legend.

Anledningen till att Gefle Dagblad träffar honom är ett område med betong på Alderholmen. Just ett sånt område har Perre och många andra Gävleskejtare kämpat för i många år. Nu finns det, om än i liten skala.

Lätt och ledigt gör Perre några tricks på betongen. Plazan, som kommunen vill kalla den, är inte klar än. Det fattas målarfärg, belysning, växter och en del annat. Först i mitten av september blir det ordentlig invigning med punkband och tävlingar men Perre måste givetvis testa de nya leksakerna inför Gefle Dagblads fotograf.

Precis som alla andra skejtare i Gävle har Perre Lindberg blivit jagad av vakter, fått skäll och blivit bortkörd när han skejtat på allt som gått att skejta på i stan. Många gånger har han rest till Malmö, Söderhamn, ­Avesta och andra ställen med ramper och parker. Men snart får åkarna i Gävle äntligen vara ifred.

– Resultatet blev jättebra. Bitarna föll på plats i sista stund. Jag är nöjd både med det estetiska och det åkmässiga.

Perre har skejtat i 30 år men påpekar att han minsann inte är Gävles ­äldste skejtare. I det här sammanhanget ska vi inte ens prata ålder ­utan erfarenhet och det finns åtminstone en kille som skejtat längre än Perre och fortfarande håller på.

– Men nu skejtar han väl bara en dag om året, säger Perre som själv står på brädan ungefär 100 timmar under en säsong.

Det var sommaren 1977 som den då tioårige Perre såg en skateboard för första gången.

– Jag satte foten på den och fastnade, säger han och får det att låta självklart.

Brädan var av plast, hade ingen griptejp, var fem tum bred och hade öppna kullager. Men redan då fanns det brädor som såg ut ungefär som de gör idag. Trender har kommit och gått men några större förändringar har det inte varit.

– Nej, inte sedan polyuretanhjulen kom. De rullar bättre än de gamla stålhjulen.

Det som förändrats är industrin runt skejtåkningen. Skejt har blivit mode och en mängd märken på brädor, kläder och skor har dykt upp.

– Men två av tre skor hamnar aldrig på en skateboard. Skejt har inte med märken att göra.

Perre har för länge sedan slutat heja på dem med skejtkläder i tron att de är likasinnade.

– Nu kollar jag om skorna är slitna.

När Perre började åka bräda som liten kille fanns det glasfiberramper i Valbo squashhall, numera Farmekhuset. Då var det ramp som gällde. De som åkte street gjorde det på gatan ute i stadsdelarna.

– Det har alltid funnits ramp någonstans till för några år sedan. Det blev en riktig nosdykning när Vallback försvann.

Perre är en av dem som i många år kämpat för ett skejtställe i Gävle och som representant för Gefle skateboardsällskap haft kontakter med Gävle kommun. Efter flera bakslag finns nu en betongyta som skejtarna med Perre i spetsen själva fått designa.

Han är riktigt nöjd med resultatet men påpekar att det här inte är den stora skatepark som han och många andra pratat om.

– Drömmen är fortfarande att få något under tak. Även om Gävle ligger långt efter är det här är ett stort steg framåt men stället kommer att bli överbefolkat ganska snabbt.

Troligen har han rätt. Under hela byggprocessen har ungdomar längtansfullt hängt utanför staketet med brädan under armen. Skejt har fått ett uppsving och i nästan alla städer byggs skateparker och ramper som aldrig förr. Exempel på det är lilla Avesta som har Sveriges näst största skatepark och Malmö med ett av de bästa inomhusställena i Europa. I Malmö har det också ­arrangerats världscuptävlingar tre år i rad med 30 000 åskådare och ­9 000 euro i förstapris.

– Det är inte bara lek längre. Skate är stort men inte i Gävle. Det skulle inte förvåna mig om det är en OS-gren redan 2012.