Hockeyspelare i division 1, ultramaratonlöpare och numera också uteträningsledare är han, men på frågan om sitt bästa och värsta idrottsminne tvekar han först och blir sedan tyst.

– Det som jag är jättedålig på är att blicka tillbaka, säger han till sist.

Nej, någon nostalgiker verkar Niklas Tyni, Friskis och svettis verksamhetschef, inte vara. I stället lever han i det som är nu och ser framåt förklarar han. Och det blir tydligt efter en stunds samtal. Berättelsen om hur han under livet satt upp mål och jobbat för att nå dem återkommer.

– Jag satte upp en postit-lapp för jättejättelänge sedan: Lyckan är inte att vara framme utan att vara på väg.

Målet för stunden är att lära sig hur det funkar på det nya jobbet och i den nya branschen, som chef för sju anställda hos en idrottsförening med 9 000 medlemmar, Gävles största.

Privat har han också ett mål, att göra mer saker tillsammans med hust­run Cajsa.

– Det är en ny fas i livet när man inte har barn hemma längre, säger han och berättar att det yngsta flyttade för ett och ett halvt år sedan.

Numera jobbar han med träning, men idrotten har varit en del av Niklas Tynis liv ända sedan uppväxten i Kiruna. Då började han spela hockey.

– Det som attraherade mig med idrotten var föreningslivet.

Att vara med i ett lag och idrottens värderingar gillade han även som barn, även om han inte formulerade sig i termer av idrottens uppfostrande roll och kollektivets betydelse som han gör i dag.

Han blev duktig i hockey och knappt 18 år gammal flyttade han till Umeå och Björklöven.

– Jag hade ingen plats i laget, som Tommy Sandlin tränade.

Han tränade som junior med A-laget, som då tog SM-guld, men spelade inga matcher. I stället fick han en plats i division 1-laget Teg. Några år senare flyttade han tillbaka till Kiruna för att spela med det nybildade Kiruna hockey. Någon besvikelse över att inte bli elitspelare kände han inte.

– Jag har inte haft den drömmen. Jag spelade för att det var roligt att vara med i laget.

I Kiruna jobbade han på ambulansen, men så småningom började han inom handeln. Han hade som barn haft en dröm om att bli chef inom kooperationen. Den kom från Domusvaruhuset, centralt i dubbel bemärkelse i Kiruna.

– Det var häftigt att se farbröderna som var chefer gå omkring där i kostym.

En dröm han förverkligade, efter att ha tagit vägen om butiker som Jysk, Jula och Plantagen.

Det som lockar med handeln är att man jobbar i en grupp mot ett gemensamt mål, som i idrotten, och att det är en snabb bransch där det händer mycket förklarar han.

Att han började jobba inom kooperationen 2001 beskriver han som lite av en vändpunkt i livet. Han kom från en värld där vinsten alltid var nummer ett när en kooperations-VD sa till honom att det viktigaste inte var att leverera resultat utan värdegrund.

– Varför är vi här? Det stämde bra med mina värderingar, satte ord på dem. Det får betydelse för förhållningssättet till medarbetare och kunder.

Håller man i minnet varför man gör något kommer också resultaten säger han.

När första barnet kom slutade han att spela hockey. Han reste i jobbet och ville ägna tiden åt familjen. I stället började han springa och vara ute mer i naturen.

Via Piteå och Stockholm kom han och familjen till Gävle 2007, eftersom han fått jobb som chef för Coop forum i Valbo. Numera hejar han på Brynäs, även om hjärtat klappar lite extra för lagen norröver.

Löpningen har funnits med hela tiden. 2002 sprang han sitt första marathon, i Stockholm, efter att en kompis föreslagit det. Sedan dess har det blivit fler och längre lopp.

– Det är nog min grej att springa lite längre.

Det fungerar som meditation. Naturupplevelsen och chansen att utmana sig själv lockar också.

Trots ett liv med träning hade han aldrig varit på ett Friskis- och svettispass innan jobbet som verksamhetschef dök upp. Föreningen hörde han talas om av en arbetskamrat med stort engagemang i den i Uppsala.

– Han fick upp ögonen på mig för Friskis och svettis.

Han tyckte att föreningens tankar stämde med hans egna, men sökte inte jobbet som verksamhetschef när det annonserades ut efter Pia-Lena Wihlborg.

– Inte långt efter kom tjänsten ut igen och jag sökte. Det här är ett tecken tänkte jag.

Han fick jobbet och vill nu komma in i sitt nya sammanhang innan han sätter upp nästa mål.

– Jag tror att det är viktigt att vi lär oss att vi styr våra liv själva, att ingen styr åt oss. Vi äger kompassriktningen, det är ingen annan som äger kompassriktningen.