Efter två veckors äventyr med inspelningarna av Wild Kids är Milton hemma i Gävle igen. Av 6 000 sökande blev han uttagen att delta i det populära tv-programmet som har fått Kristallenpriset två gånger.

Vi träffas hemma hos Milton och när vi ska sätta oss ner för att prata är han snabb att hämta en stol till sin besökare. En glimt av hans charm har visat sig direkt. Kanske lite av en otålig iver också, han vill ju komma igång och prata.

– Det första jag sa till mamma när jag kom hem var att jag nog måste fortsätta sova i sovsäck några dagar till. Allt var så roligt, med nya kompisar och med djuren, snöleoparderna var riktigt smidiga och coola. Men jag får inte säga någonting om vad vi gjorde under inspelningarna, för då förstörs spänningen med programmet.

Milton är noga med att inte yppa för mycket och ibland blir han tyst för att tänka efter. Men en sak kan han säga. Att de svåraste tävlingarna var riktigt tuffa och jobbiga.

– I början var det jobbigt att göra ”synk” också. Det betyder att man blir intervjuad i enrum och senare när det visas i programmet hörs inte frågerösten. Det var jättesvårt att inte svara ”ja” först när man fick en fråga!

Han var aldrig riktigt rädd, men lite orolig några gånger för vad som skulle hända i nästa tävling. Hans lag Björnarna flyttade in i ett dragit skjul utan dörr och Milton fick platsen närmast det öppna dörrhålet.

Första natten sov han ­inte särskilt bra, det var oväder ute och han låg och tänkte på om det skulle komma något djur i öppningen.

Men det gjorde det inte och nästa dag byggde laget en dörr och tätade taket. Det hade ­varit värre för Ida som blivit genomblöt när hon sov.

– Det var ju inget fyrstjärnigt hotell precis, ler Milton. Men det var väldigt kul och spännande att prova på hur det känns att bo så där enkelt. Det finns ju många människor i världen som alltid bor så.

Det var storebror Malcolm som tyckte att Milton skulle söka till programmet. Malcolm hade sökt själv när han var yngre och kommit ända till andra uttagningen. Därför visste han vad som gick hem.

– Han hjälpte mig att skriva brevet. Det måste vara intensivt och kreativt skrivet och han hade rätt. Pratandet kunde jag fixa själv men jag har min brorsa att tacka för att jag kom med!

Milton har aldrig varit blyg och det hade han nytta av. När någon i laget blev ledsen var han den som tröstade. Han vill alltid vara en god vän och försöker att vara modig. Det enda han egentligen är rädd för är höjder.

– Att stå på tians trampolin är inte bekvämt för mig, förklarar han. Men jag har hoppat från femman och snart ska jag klara sjuan. Jag tävlar helst mot mig själv för det är mycket bättre än att tävla mot andra. Då behöver man inte känna sig utanför för att någon annan är snabbare än man är själv.

6 000 barn hade sökt till Wild Kids och 400 blev intervjuade och filmade. Av dem valdes 40 till nästa test, att sova över i en gemensam sal med sovsäck. Var och en fick berätta hur de skulle göra om de drabbades av hemlängtan och där hade Milton ett knep.

– Då skulle jag tänka på det som är bra där jag är och på det som är dåligt hemma. Som när katten kommer in med döda kaniner och på lillebror när han är jobbig, fast det är inte ofta. Jag skulle tänka på när mamma säger att jag ska städa mitt rum också.

Även om Milton är den första Wild Kids-deltagaren från Gävle finns det en till i teamet från samma stad.

– Rickard kommer också från Gävle och han hejar på Brynäs precis som jag. Han var väldigt snäll och riktigt bra som programledare.

Varför tycker du att man ska man titta på Wild Kids?

– För att det är så bra äventyr! ­Ungefär som Robinson fast bättre, vi hade ju i alla fall ett uppbyggt skjul.