Marie-Louises drömresa gick till Nordkorea
Relaterat
Artikelbilder
En av de två guiderna höll i kameran och fotograferade hela familjen Andersen framför statyerna av Kim Jong Il och Kim Jong Un. Då hade de först bugat framför statyerna.
Nordkoreanska rockmärken fick följa med till Sverige.
Marie-Louise Andersen brukar köpa med sig saker hem men i Nordkorea var det ont om fina souvenirer. Den här handmålade affischen var en av få souvenirer hon köpte.
Fakta
Nordkorea
Invånarantal: 23 miljoner, varav 62 procent bor i städerna
Språk: Koreanska. Dialekten skiljer sig markant från den i Sydkorea.
Huvudstad: Pyongyang, med 3 miljoner invånare 2006.
Statsskick: Kommunistisk diktatur. Nordkoreas diktator Kim Jong Il avled i en hjärtinfarkt i december 2011. Hans yngste son Kim Jong Un utpekades som hans efterträdare.
Resa dit: Resan bokades genom Korea Konsult, som är specialister på resor till Nordkorea, och kostade 50 000 kronor för tre personer. Då ingick flyg från Peking och tåg tillbaka, hotell, alla måltider, transporter, inbokade besök, två guider och en chaufför. För att få inresetillstånd måste man lämna ett intyg från sin arbetsgivare respektive skola.
Regler: Man måste lämna ifrån sig mobiler och pass när man kommer till Nordkorea. Det finns inte tillgång till internet. Det finns regler för vad man får fotografera, bland annat är det förbjudet att fotografera militärer och att ta närbilder på folk utan att begära tillstånd.
Valuta: Nordkoreansk won. Turister får inte växla in den lokala valutan, utan betalar med kinesiska yuan eller med euro.
– Det var intressant. Men man måste acceptera de regler som gäller. När man kommer till en staty av ledaren måste man till exempel buga. Så det gjorde vi. Jag lade också blommor framför statyn, berättar hon.
Resan till Nordkorea kombinerades med en resa till Kina. Efter två veckor i Kina tog de flyget från Peking till Nordkoreas huvudstad – och till en annan värld.
– Det var lite som att komma tillbaka till Östeuropa före murens fall, om man tänker på hur husen ser ut till exempel. Och väldigt tyst och lugnt, för i huvudstaden finns en del bilar men annars går eller cyklar alla, berättar Marie-Louise Andersen.
– Men den stora skillnaden jämfört med andra länder där jag varit är nog hur närvarande ledarna är hela tiden. Alla har på sig ett märke med ledarens porträtt. Vart man än kommer pratar man om ledarens insatser, om ledarens besök, hur tacksam man för den hjälp man fått av ledaren, berättar Marie-Louise Andersen.
Två guider och en privatchaufför eskorterade dem hela resan. Kanske hade de också till uppgift att rapportera vad turisterna gjorde och tyckte.
– Förmodligen, men det kändes faktiskt inte så. De var otroligt trevliga och vänliga. Det var ju nästan bara med dem vi kunde prata, för folk i allmänhet kunde inte engelska, säger hon.
Programmet var späckat. En del hade de önskat själva, annat var närmast obligatoriskt. Besök i skola, på barnhem och på sjukhus blandades med cirkus, nöjesfält och filminspelningsplatser – och så massor av monument.
En av utflykterna gick till gränsen mot Sydkorea.
– Det ingår nästan för alla att åka dit. Vi kom till ett ställe där vi fick stå kanske 50 meter från gränsen och titta in mot Sydkorea. På andra sidan stod det sydkoreanska turister och tittade på oss. Väldigt märklig situation, faktiskt.
De flesta måltiderna åt familjen på hotellen där de bodde. Men en gång åt de på en pizzeria.
– Pizzerian var ganska nyöppnad och för Johans skull ville vi äta där. Pizzan var god, men det var bara vi där när vi åt, berättar Marie-Louise Andersén.
Samma ödslighet mötte dem när de fick besöka ett av varuhusen. Det fanns nästan inga kunder där – och nästan ingenting att köpa.
– Jag brukar alltid köpa med mig souvenirer när vi är ute och reser, men i Nordkorea fanns ingenting. Det här var det enda vi hittade, säger Marie-Louise Andersen och visar två handmålade affischer och några knappar.
Många ifrågasätter om man ska åka på semester till en hård diktatur, som Nordkorea är.
– Vi har rest till många diktaturer tidigare, till Iran till exempel. Och jag tror att det är bra att det kommer vanliga familjer dit. Nordkoreanerna ser att de inte är helt utlämnade utan att det finns människor som vill se hur de har det, säger Marie-Louise Andersen.
