I efterdyningarna av Gustav Vasas misslyckade försök att hitta ett skönt blyberg vid Hade by i Hedesunda under 1550-talet föddes vår anfader Lars Persson under den sista halvan av 1500-talet. Det här är ju före kyrkböckerna så något exakt år eller bestämda föräldrar finns inte speciellt nämnda i de existerande källorna från den tiden. 1578 till 1606 är en Per Persson bonde vid ett av Hades två kronohemman som blev kvar hos kronan till 1602. Då fick Olof Jonsson Hade gård i byte av kungen mot mark i Strömsbro (Testebo) som kronan ville ha.

Det var nog inte goda nyheter för Per Persson att kronan blandade in en utomstående i ägandet av hela Hade gård där han var en av bönderna. Han hade säkert hoppats på att få köpa gården han brukade själv och senare skulle det bli ett bra hemman för hans familj. Han fick nu istället börja se sig om efter andra möjligheter för sina barn.

Hans son Lars Persson hittade en gammal höstfäbod som Öns bönder hade haft och som fanns skattlagd 1606 hos Joen Eriksson på Ön med ½ öres land. Gården kallades Dalkarsbo. I Hedesunda fanns på den tiden både sommar och höstfäbodar. Det stora slåtteränget i sockengränden Utomälven där Dalkarsbo låg översvämmades av Dalälven varje år och kallades Utvalla på den här tiden – nu heter det Somfarmyra.

Mellan 1551 och åtminstone till 1563 fanns en Olof Dalkarl i grannbyn Sevalbo i skattelängden för 1 öresland. Namnet Dalkarsbo kommer med mycket stor sannolikhet från just Olof Dalkarl.

Nu 1607 kunde vår anfader Lars Persson hålla sig framme och efter ansökan få rätt att i ett kungligt etableringsbrev 23/3 1607 ”så efter Krononens skatt och Jugield derigenom förmenat och förbättrat, at Ödeshemman Optages... han samma hemman nu optaga, niuta, bruka och behålla”. Lars Persson blev alltså skattebonde på gården detta år och det har hans ättlingar också varit i ytterligare 12 generationer. Det har hänt en hel del under alla dessa år och det började med moraliskt trassel redan för Lars Perssons barn.

Lars Persson och hans för mig okända hustru hade tre vuxna barn, en son och två döttrar. Vi känner till namnen på sonen Hångil och den ena dottern Ingebor. Det finns ingen uppgift om när hans barn föddes men mycket tyder på att det var omkring år 1600. Här kan man tänka sig att han flyttar till Dalkarsbo när han bildade familj och fick tillåtelse av bonden på Ön att bosätta sig där. Han rustade då upp byggnaderna som fanns efter Olof Dalkarl.

Men på 1620-talet blev det problem för familjens heder när sonen Hångil hade intimt umgänge med den oäkta dottern Ella Jonsdotter från Västbyggeby. Det var inte bra om det blev känt på den här tiden och det kallades lägersmål. Äktenskapet var ju det som styrde det sexuella umgänget och det finns endast ett fåtal mål som detta vid häradsrätten från 1600-talet. Hångil blev dömd vid häradsrätten 13/6 1625 för att ha belägrat Ella och han fick betala 20 Mark i böter. Böterna var inte särskilt kraftiga jämfört med om det varit någon gift person som varit med. I det här fallet var det säkert fråga om mökränkning och inte hor där en gift person deltog. Blev det barn utan att paret gifte sig fick barnet ingen arvsrätt. Det kan tänkas att de båda gifte sig senare och i så fall var termen otidigt sängelag.

Hur som helst så blev detta ett stort moraliskt problem för Lars Persson och hans hustru. Hångil hade ju också varit olydig mot sina föräldrar och med den bakgrunden tog Lars Persson till storsläggan. Hångil blev helt enkelt arvlös!

Det var ett ovanligt kraftfullt beslut eftersom den ende sonen alltid hade rätt att ta över gården före sina systrar. Å andra sidan fanns inte någon lag som tvingade föräldrarna att ge en del av arvet till samtliga arvingar som idag.

Nu blev det dottern Ingebor och hennes man Nils Germundsson från Ås by som förde gården vidare i släkten. Det bekräftar också följande två års domböcker där han uppbjuder hemmanet tre gånger vid häradsrätten för offentlig prövning av sin rätt att köpa det.

Detta blev problem för Hångil naturligtvis. Och bättre blev det inte av att han blev dömd för att ha belägrat samma kvinna även 1629. Han stod ju på bar backe om inte släkten ställde upp på något sätt. Svågern Nils förbarmade sig till viss del över Hångil och han fick rätt att bygga en stuga på fäbacken. Och senare fick han även 1/3 av gårdens mark.

Den delen motsvarade halva hans arv eftersom systrarna bara hade halv arvsrätt på den här tiden.

Han fick också med tiden dålig syn och av barmhärtighetssjäl fick han bo kvar med sin hustru Anna och en syster tills han inte längre stod som ägare av sin gård – kanske dog han 1645. Hustrun Anna tog då över och skötte den gården till 1653 med några år av så kallad konservering inom släkten som ju hade bördsrätt att ta över. Det är först 1656 som deras son Lars Hångilsson blir bonde och det betyder att han troligen var son i äktenskapet med Anna. Det är förmodligen han som sedan bygger sin gård där den finns idag.

Den här händelsen lämnar en del information om hur viktig moralen var på 1600-talet och att kvinnans ställning var mycket svag i Sverige för inte så länge sedan. Idag ruskar vi på huvudet åt detta men Hångil Larsson och Ella Jonsdotter kunde säkert hålla sig för skratt.

För de andra inblandade här fortsatte bondelivet ända till våra dagar. Båda gårdarna hade samma anfader i ytterligare 5 generationer. Omkring 1820 fick granngården där Hångils son byggde sin stuga en ny ägarfamilj.

BENGT LÖF