Ann-Sofie Björklund har haft en jobbig vår. Nerverna har långsamt krupit allt längre ut på kroppen och det känns som om hon befinner sig i en glaskupa. Senaste dagarna har det varit svårt att sköta jobbet och hon klarar inte av att se matcherna live. Hon följer hellre slutspelet hemma framför TV:n. Gärna i tryggt sällskap, med dottern Jossan och grannen Nettan. Med dem kan hon skrika och bete sig hur hon vill.

– Måtte det vara över snart så att jag kan börja andas igen, säger Ann-Sofie med en blandning av allvar och värme. För mest av allt är hon lycklig.

Det har gått fort på slutet och Ann-Sofie har inte riktigt hunnit med. I och för sig började Calle att tugga på hockeyklubbor redan innan han kunde gå. Men att han skulle spela i slutspel med Brynäs redan vid 20 fanns för bara ett år sedan inte ens som en tanke.

Men hur gör man för att fostra en sådan talang?

– Man gör inte så mycket, säger hon och funderar.

– Jag bara är som jag är och försöker att göra det så bra som möjligt för mina barn. Jag skulle aldrig tjata eller pressa dem till att göra något som de inte vill själva och hemma pratar vi faktiskt aldrig hockey. Jag tror att man mår bra av total avkoppling någonstans.

Vi träffas på Golfrestaurangen i Gävle där hon jobbar sedan ett par år. Innan dess drev hon Golfrestaurangen i Älvkarleby tillsammans med Lisse Enholm. Hon växte upp på Gotland men flyttade till Stockholm där hon mötte en kompis från Gävle. Här fann hon kärleken Tony Järnkrok och flyttade till ett radhus i Sätra med gillestuga i källaren. Så fort deras Calle hade lärt sig peka och låta visade han vad han ville.

– Han fick jämt ner oss i källaren där vi for runt med klubbor och bollar. Till och med mormor lurade han ner genom att dra i henne och säga "momo, momo".

"Tonna" var engagerad i GGIK och snart hade Calle börjat träna med dem. Lillasyster Josefine var mer intresserad av fotboll och innebandy. Ann-Sofie har sett att även hon har anlag för sport.

– Jag har alltid tyckt att hon skulle satsa på löpning. Hon är snabb och kan springa hur långt som helst. Men hon har andra mål i sitt liv.

Ann-Sofie och Tony har separerat, men båda bor kvar i Sätra och är fortfarande goda vänner. Den sista tiden har Calle bott tillfälligt hemma hos Ann-Sofie och Josefine tycker nog att hon har fjäskat lite väl mycket.

– Det kanske jag har också, men det är en speciell period just nu. Och egentligen väldigt kort.

Livrädd är hon hela tiden. För att det ska bli skador. När Calle for in i sargen med axeln före förra säsongen gjorde det ont även i Ann-Sofie.

– Det kanske låter larvigt? Men han är fortfarande liten för mig.

När Brynäs J20 vann SM-guld för tre år sedan blev ett särskilt känslostarkt minne.

– Tonnas syster hade gått bort efter en tuff sjukdomsperiod och samma dag som begravningen vann Calles lag. Det blev som till hennes ära.

Första gången hon började förstå att Calle var speciell var när hon såg honom med Erik Larsson som värsta radarparet, snabbast och duktigast på planen.

– Han var alltid minst och spelade ändå så bra och det måste ju bero på att han är smart i skallen. Och det har han inte fått av mig! lägger hon till med ett skratt.

Oavsett hur det slutar tycker hon att Brynäs redan har vunnit. Som helt otippade gick till slutspel. Visst önskar hon av hela sitt hjärta att Brynäs tar SM-guldet. Men hon längtar också efter att få pusta ut och bli normal igen. Båda barnen är precis på väg att flytta hemifrån. Josefine funderar på att sommajobba på Gotland och Calle har redan fått nycklarna till sin nya lägenhet.

– Jag hörde att han hade varit med Simon Bertilsson på Lindholms möbler. Jag har ingen aning om vad han har köpt så det ska bli jätteroligt att hälsa på. Men hur ska han kunna laga mat, det måste han lära sig nu! Säger en mamma och ler.