För ett halvår sedan kom 15 ensamma killar på flykt till Gävle. De bor på Öster i det som tidigare var äldreboende men nu är Sesam, hem för ensamma flyktingbarn.

När Gefle Dagblad kommer på besök är det första dagen på vårterminen. En efter en kommer killarna hem från skolan. Om från Nepal spelar schack med en ur personalen, ­Zackaria från Somalia sitter framför datorn och några kurdiska killar från Irak tittar på film.

De går alla i olika klasser och läser på olika nivåer.

– Vi läser svenska och vi har lärt oss lagar och hur samhället fungerar, berättar Ali.

– Vi ska läsa matte framöver, fyller Shoresh i.

Ali, Shoresh och Kafi är alla 17 år och kurder från Kirkuk i Irak. Trots att de är jämngamla och kommer från samma provins känner de inte varandra sedan tidigare men de delar samma erfarenhet.

Abdullah från Tjetjenien vill också vara med och prata. Han har varit i Sverige i elva månader berättar han på svenska. Just nu gör han praktik hos sin idrottslärare. Han vill bli polis eller kanske idrottslärare. Abdullah är lik brottarstjärnan Ara Abrahamian och när killarna berättar om sin fritid visar det sig att även Abdullah brottas.

– I BK Loke, säger han lite stolt.

De flesta har klart för sig vad de vill bli. Farhad, 15-åring från Irak, vill bli tandläkare för att kunna hjälpa folk. Kafi vill bli lärare i språk, Zackaria vill bli fotbollsdomare och Om tolk eftersom få talar nepali i Sverige.

Killarna berättar att de spelar fotboll på fritiden, gymmar och spelar pingis och biljard. Idag, söndag ska de prova slalomåkning i Kungsberget. De har också provat på skridskoåkning. Kul men svårt. De fick en hel del blåmärken.

– Vi ramlade mycket, säger Kafi.

Det låter som ett bra liv för en tonåring men skratten och leendena är få. Ögonen är allvarliga. Så förändras plötsligt stämningen.

– Han har något han vill berätta, säger tolken och pekar på Ali.

– Vi mår inte bra, säger Ali och lutar sig framåt som för att understryka det han säger.

– Vi har inte uppehållstillstånd, ingen av kurderna har det. Vi tror att Migrationsverket väntar tills vi blir 18 år och kastar ut oss. Vi vill tänka på framtiden som de andra men det går inte. Till Migrationsverket berättar vi inte hur vi mår men vi pratar mycket med varandra om oron. Aktiviteterna är inte roliga på grund av asylprocessen.

Det visar sig att av de sju runt bordet är det bara Zackaria från Somalia som har uppehållstillstånd. Zackaria drar sig tyst undan och lämnar bordet.

– Vi har fått avslag. Kanske vägrar vi att gå i skolan och slutar äta om inget händer, fortsätter Ali på sitt lågmälda allvarsamma sätt.

– Vi hade inte kommit hit om det varit bra i Irak. Det var inte mat vi saknade, det var trygghet. Det är fortfarande oroligheter och man kan bli halshuggen på grund av sin religion, fortsätter Shoresh.

Om från Nepal har rest sig upp och går lite oroligt fram och tillbaka.

– Jag var duktig i skolan förut men nu har jag inget liv. Jag fick avslag före jul. Jag har inget. Det finns ingen utväg. Jag har ingen familj i Nepal och det är svårt att leva där.

Abdullah från Tjetjenien har suttit tyst en lång stund. Så berättar han att även han fått ett avslag, efter åtta månader i Sverige.

– Vi har haft krig i tolv år. Nu säger de att det är lite lugnare men det är inte sant, det är mycket maffia. Det finns ingen framtid i Tjetjenien.

De är tonåringar och borde ha livet framför sig, utbilda sig och förbereda sig för vuxenlivet. Men de här killarna som sitter runt bordet är redan knäckta. De säger att de aldrig haft en riktig barndom och såren sitter djupt.

– Problemen går inte över för att man får uppehållstillstånd. När vi kom till Sverige trodde vi på allt gott men nu har vi tappat hoppet, säger Kafi.

Mona Eklöf, föreståndare för Sesam, har suttit i bakgrunden och lyssnat på samtalet. Hon och de andra i personalen kan inte ha något lätt jobb. Ibland får de glädjas åt att någon fått uppehållstillstånd men kanske inte för mycket med hänsyn till dem som fått avslag. Oron och förtvivlan är vardag.

– Vi försöker uppmuntra rutiner. Det som är här och nu. Det man lär sig lär man för livet, säger Mona och berättar att alla killar under 18 år har en god man som hjälper dem i asylprocessen.

– Det är en viktig person i deras liv.

Den fysiska vardagen består av ett trevåningshus med tolv lägenheter och en del gemensamma utrymmen som datarum, matsal, kontor och så vidare. Shoresh tar oss med upp i hissen för att visa sitt rum. Han har en egen lägenhet, en liten etta med sovalkov och kokvrå. Rummet har standardutrustning. Alla killar fick 1500 kronor när de kom för att köpa möbler. Shoresh köpte bland annat en soffa. De personliga ägodelarna är få, i stort sett bara några bilder från en tidning uppnålade på väggen.

– Jag kom tomhänt. Jag kom med lastbil och via andra vägar. Inte flyg. Många har dött på vägen. Jag är den enda kvar i familjen.