Alla får ta del av allas kulturer, religioner och traditioner när Internationella föreningen för invandrarkvinnor, Iffi, i Gävle har sina träffar.

– Det är berikande. Vi lär oss mycket och får en bättre för­ståelse för varandras olikheter, säger Rasima Suljic, en av deltagarna.

Just den här dagen har de terminsavslutning med knytkalas. Borden i föreningslokalen dignar av läckerheter som dolmar, baklava, spansk omelett och tulumba, en dessert som består av stekt smet indränkt i sockerlag och som är vanlig i Turkiet, Grekland och Bulgarien. Ett 30-tal kvinnor turas om att plocka mat från de olika faten. Det stojas och skrattas.

Föreningen har funnits i Gävle i 15 år och har ett 100-tal medlemmar, varav cirka 35 är aktiva. De kommer från en rad olika länder, främst Irak, Iran, Bosnien, Turkiet och Somalia.

Rasima Suljic flydde från sin hemstad Banja Luka i Bosnien när kriget härjade 1994.

– Serbisk militär knackade på dörren och sa att vi måste åka inom en vecka. Vi lämnade staden i åtta bussar utan att veta var vi skulle hamna, säger hon.

Hon och hennes make kom till Sandviken där Rasima Suljic började läsa svenska för invandrare, SFI, och så småningom fick jobb som kock på Coromantmässen – ett yrke hon hade även i Bosnien. I dag klarar hon inte längre av att arbeta på grund av sin reumatism. Träffarna med Iffi betyder mycket för henne.

– Här glömmer jag att jag har ont och håller min svenska levande, säger hon.

Iffi arrangerar träffar flera gånger i veckan, bland annat studiecirklar i svenska och samhällskunskap, soppluncher och gymnastik. De gör även endagsresor tillsammans.

Zahra Hamed Barghi kom till Sverige från Iran 1991. Hon arbetar som sömmerska i gardinbutiken vid Kungshallen.

– Det är väldigt roligt att komma hit och träffa folk. Vi brukar väva, sy och prata och ibland hjälper jag till att göra soppa. Snart blir jag pensionär så då kommer jag nog att vara här ännu mer. Annars skulle jag nog mest sitta hemma, säger hon.

Även Hayat Riyahi kom till Sverige från Iran för 18 år sedan.

Nu undervisar hon i svenska för Iffis räkning, som ett komplement till kommunens SFI.

– SFI-undervisningen är ganska krävande. Många är analfabeter och behöver arbeta sakta. Den svenska grammatiken är svår. Jag undervisar grupper på 5-6 elever två gånger i veckan, berättar hon.

Eldsjälen bakom Iffi, Anna-Gretha Ljungbeck, berättar att medlemmarna alltid försöker att prata svenska när de träffas.

– Men vi är inte alltför hårda. Det är även viktigt att hålla sitt modersmål vid liv, säger hon.

Hon har märkt att det finns ett stort behov av att träffas och hitta på aktiviteter tillsammans.

– Det kommer ständigt nya medlemmar. Vi börjar bli lite trångbodda, säger hon och tillägger:

– Visst är det fantastiskt! Trots att vi inte reser utomlands så får vi träffa människor från hela världen.

Föreningen har ingen nedre åldersgräns, men de flesta kvinnorna är i 40-årsåldern eller äldre. Nu finns planer på att starta en ungdomssektion.

– Många av kvinnornas döttrar har efterfrågat en liknande träffpunkt, säger Anna-Gretha Ljungbeck.

Här nedanför kan du se och höra iffi-gänget sjunga.