Allt började med en 13-årig skogsvaktarson som lärde sig att spela dragspel. Det var Albin Hagström i Älvdalen och året var 1918. När han några år senare köpte två dragspel och sålde dem med en liten vinst, var ruljansen igång. Han startade sitt företag några år senare.

– Albin Hagström importerade dragspel från Italien och Tyskland och sålde dem först via postorder, sedan i butiker. I början av 30-talet blev importen olönsam och Albin Hagström började i stället tillverka Hagströmdragspel i egna fabriker, berättar Mikael Jansson, som skrivit boken ”Super Swede - Hagströms gitarrer 50 år”.

Dragspelsmusiken var het bland ­ungdomen i Sverige, och drag­spelet var det givna instrumentet för den som ville spela musik, åtminstone en bit in på 1950-talet.

Sedan hände något.

Rocken kom

Efter fadern Albins död klev äldste sonen Karl Erik Hagström in i firman och fick ta hand om exportförsäljningen. 1958 skickades han till Amerika för att träffa leverantörer och lära känna marknaden.

Med sig, som enda medel, hade han två dragspel. Dessa skulle han sälja för att få loss pengar. Men det gick inte så bra.

Karl Erik Hagström kom tillbaka med det klara beskedet: Dragspel är iskallt där borta. Det har kommit ­något som heter rock’n’roll. Det är elgitarrer som gäller!

Redan samma år bestämde sig Hagström för att börja bygga elgitarrer. Gibson och Fender var gitarrernas Mercedes och BMW. Men det fanns en viktig lucka att fylla: Att producera gitarrer för alla ungdomar och nybörjare som fått den nya musiken på hjärnan.

Några decennium senare gjorde gitarrerna succé världen över.

– Med Beatles, som slog igenom 1963-64, kom det stora språnget, berättar Mikael Jansson.

Hela 95 procent av de tillverkade gitarrerna gick på export. Till Tyskland, Frankrike, England och Nordamerika, men även Asien och Afrika.

Det fanns en massa flotta amerikanska gitarrer, men de kostade fyra gånger så mycket. En Hagström var väl vad man kunde övertala pappa att betala för.

Det var först senare, under 70-talet, som man främst byggde kvalitetsinstrument som låg i pris ungefär som de andra kvalitetsmärkena.

När Elvis hade en Hagströmgitarr runt halsen under sin stora tv-comeback kunde det knappast bli bättre. Mikael Jansson berättar:

– Det var en tillfällighet. Elvis hade gjort usla B-filmer under 60-talet och skulle göra come back i en tv-konsert 1968. Han stod där med sina svarta skinnkläder och en svartröd bakgrund, och producenten bestämde att det behövdes rekvisita. En studiomusiker hade en Hagströmgitarr, och den fick man låna och hänga på Elvis.

– Nästa dag ringde den amerikanska generalagenten till Älvdalen och berättade om den osannolika händelsen. ”Hur många gitarrer kan ni skicka hit?!”

Var den aktuella gitarren finns i dag vet man inte.

– Jag gissar att den skulle vara värd åtminstone 500 000 dollar, säger Mikael Jansson.

I USA var Elvis och Jimi Hendrix stora reklampelare. Även storheter som David Bowie och ZZ Top valde senare Hagströmgitarrer.

ABBA drev Hagströmtåget framåt under 1970-talet. Under de första turnéerna kom gitarrer, förstärkare och hela ljudanläggningen från Hagström. I Sverige var dansbanden stora som aldrig förr, och ­Vikingarna och Thorleifs körde med Hagströmgrejor, liksom Solar Plexus, Hola Bandola Band och Frank Zappa.

Ännu i dag finns artister som väljer de lite kultförklarade Hagströmgitarrerna, som The Cardigans, Franz Ferdinand och Sahara Hotnights. I tv-programmet Dansbandskampen gjorde Larz Kristerz en grej av att spela på gammal Hagströmutrustning.

1979 skeppades det sista Hagströmdragspelet ut från Älvdalen. De dragspel som tillverkats efter det är byggda i Italien.

Hagströms stängde fabriken 1983, då konkurrensen från Japan blivit för stor. Sedan 2005 nytillverkas Hagströmgitarrer och basar - men nu görs de i Kina.

Linda Gustavsson/TT Spektra

linda.gustavsson@ttspektra.se