Mobbningen av Evas dotter startade redan i årskurs ett. Det började med att de andra barnen anklagade flickan för att vara tjuv och anmärkte på hennes utseende.

– Men det tog tid innan vi fick reda på det. När vi till slut fick det höll vi massor med möten med skolan, men i årskurs två insåg vi att vi inte kom någon vart och började leta efter en annan skola, säger Eva.

På den nya skolan fick dottern frågan från de andra barnen: Varför har du börjat i vår klass mitt i en termin?

– Hon svarade att barnen på förra skolan inte hade varit snälla mot henne, säger Eva.

Det ångrade dottern snabbt att hon berättat, för det dröjde inte länge innan hennes nya klasskamrater föll in i samma mönster.

– Hon var bara åtta år och var inte förberedd på frågan, säger mamman.

Efter en tid märkte Eva att dottern började ta med sig prylar och leksaker till skolan. När mamman frågade varför så visade det sig att flickan gav bort dockor, pennor och annat till två av sina klasskamrater.

– Hon sa att ”annars får jag inte vara med”.

Mobbningen fortsatte och när dottern fyllt nio år gick glåporden över till fysiskt våld. En kille på skolan gav sig flera gånger på flickan med slag och sparkar. Enligt mamman var det en av tjejerna i klassen som var beställaren bakom våldet.

– En dag ringde min dotter i telefon och vädjade: ”Mamma rädda mig”, säger Eva.

Enligt flickan hade killen i klassen tagit ett strupgrepp runt hennes hals så att hon fick svårt att andas.

Eva släppte allt och tog en taxi till skolan. Hon förväntade sig att det skulle vara stor uppståndelse där när hon kom fram och att pojkens föräldrar skulle vara kontaktade. Men när hon klev in i klassrummet betedde sig lärare och klasskamrater som att ingenting särskilt hade hänt.

– ”Du vet ju hur Robert är”, blev svaret från vikarien. Han tyckte inte att jag skulle ta det så allvarligt, säger Eva.

Genom åren har hon känt en stor maktlöshet. Hon tycker att skolan försökt bagatellisera problemen och lägga över skulden på dottern och föräldrarna istället.

– Skolan har lagt mycket energi på att skydda mobbarna, säger hon.

Eva har polisanmält flera händelser, trots att klasskamraterna då inte var straffmyndiga. Hon har ändå velat markera och visa dottern att hennes mamma inte bara ser på när hon far illa. Att höra sitt barn prata om självmord är inte lätt.

– Som mamma... Man känner sig så maktlös. Man vill ju skydda sina barn, säger Eva.

Själv har hon blivit anklagad för att ha gått för långt i kampen för att skydda sitt barn och polisanmälts för hot mot mobbarna. Åtal väcktes men ogillades i tingsrätten.

När Evas dotter gick i fyran beslöt föräldrarna att byta skola på nytt. Där upphörde mobbningen.

– Det tog tid för henne att återhämta sig, men hon fick kamrater. Men på nya skolan visade det sig hur mycket hon missat i undervisningen på förra skolan. Där hade hon tänkt så mycket på att bara överleva och alla utvecklingssamtal mellan oss och läraren hade bara gått åt att diskutera problemen med mobbning, inte studierna, berättar Eva.

Att möta mobbarna från gamla skolan på stan och se hur de pekar och viskar är fortfarande en pärs. Skräcken vore att de så småningom hamnar på samma gymnasieskola som dottern och mobbningen får förnyad kraft.

– Jag har inte förstått varför det blev så här. Vår dotter har inte förtjänat det, säger Eva.

Fotnot: Namnen i artiklarna är fingerade för att skydda Evas dotter.