Felicia var rädd att gå på rast
Felicia Liu, 29 år, vet hur det känns att vara rädd när det är dags att gå ut på rast.
Hon mobbades under sex år av sin skoltid.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt, säger hon.
Relaterat
Felicia Liu har bloggat om sina egna erfarenheter av mobbning på Murgårdsskolan i Sandviken. – För nåt år sen blev jag kontaktad av en tjej från skolan som sa att hon var ledsen för att hon inte gjort mer, men att hon bara var ett barn då, säger hon.Fotograf: Lars Wigert
Här på Murgårdsskolan gick Felicia Liu i sex år. Under alla de åren kände hon sig mobbad av tre killar i klassen och utfryst av övriga skolkamrater. – Att vara mobbad kan få två effekter, antingen brakar man ihop eller så gör det en starkare.Fotograf: Lars Wigert
Idag är Felicia Liu distriktsordförande i LUF Gävleborg och jobbar som tolk. Hon har flyttat tillbaka till sin gamla hemstad efter några år i huvudstaden.
Här i Sandviken gick hon i grundskolan och under sex av de nio åren kände hon sig mobbad.
Allt började när hon bytte skola i årskurs fyra.
– Allt förändrades. Tre killar i klassen började mobba mig för att jag var annorlunda, säger Felicia Liu.
Hon blev kallad svartskalle och ful och uppmanades att flytta från Sverige. Från början var det "bara" ord men med tiden blev mobbningen fysisk.
– De knuffade mig och sköt gummiband på mig på lektionerna, säger hon och räknar upp flera andra incidenter från skolmatsalen, skolgården och korridorerna.
Mobbningen fortsatte ända till årskurs nio och Felicia Liu upplevde aldrig att hon fick tillräckligt stöd av de vuxna i skolan. Hon uppmanades att inte bry sig så mycket - då skulle säkert plågoandarna lägga av.
– Jag var ju rädd för att gå på rast. Ett tag vågade jag inte ens vänta på skolbussen, jag gick och gömde mig bakom skolmatsalen för jag visste att om jag skulle gå till de andra skulle de säga och göra saker mot mig.
Efter gymnasiet bestämde hon sig för att söka till lärarutbildningen i Stockholm.
– Jag tänkte att som lärare kan jag göra skillnad och jag ska inte blunda, säger hon.
Och det var först då, sedan hon lämnat Sandviken och skaffat sig nya vänner i huvudstaden, som hennes liv började vända.
– Efter två år i Stockholm vågade jag berätta för mina kompisar att jag varit mobbad. Det blev en brytpunkt. Sedan började jag blogga om mina upplevelser och fick stor respons från andra som är mobbade eller har varit det. Mitt liv blev helt annorlunda, säger hon.
Visst har mobbningen satt sina spår. Hon har fortfarande låg självkänsla och har svårt att lita på folk.
– Men mobbningen har även gjort mig starkare till viss del. Och i dag vet jag att även om något känns jobbigt så vänder det.
Som ordförande i LUF Gävleborg är det just skolfrågor som står högst på Felicia Lius agenda.
Vad tycker du att skolor ska göra för att förhindra mobbning?
– Informera om vad som gäller och skriva en handlingsplan tillsammans med eleverna. När de blir involverade får planen en mycket starkare betydelse. Skolan måste även våga ta tag i saker och inte blunda. Ibland verkar man vara rädd för att skolan ska få dåligt rykte.
Vad har du för råd till de elever som är mobbade idag?
– Gå till din lärare och rektor. Prata med dina föräldrar och andra vuxna. Och om din lärare inte lyssnar, gå till en annan lärare istället. De har en skyldighet att agera.
























































Senaste kommentarerna:
Skrivet 6 nov 2011 16:38 Mikael (Ej registrerad)
Efter ganska precis tjugo år har jag lyckats läka alla sår ifrån skoltiden. Nu känner jag mig trygg i mig själv och förstår en hel del om hur människor agerar i otrygga situationer. För de flesta som mobbade gjorde det för att de var väldigt otrygga, ofta både i skolan och i hemmet. Hursomhelst finns det hopp även om vägen kan vara lång och plågsam. Tack alla som vågar berätta.
Skrivet 6 nov 2011 15:56 En till fd elev (Ej registrerad)
Blev också mobbad under senare hälften av grundskolan då jag bytte skola. Ett helvete var det och sista året så skolkade väldigt ofta för att slippa mina "plågoandar" i skolan. Lärarna visste om "mobbningen" men gjorde inget utan menade att jag "inte skulle bry mig" så skulle allt lösa sig än idag trots att det nästan är 15 år sen jag slutade på "murgårn" så får jag en klump i magen de gånger jag går förbi skolan. Tack och lov inte så ofta då jag ej bor kvar i Sandviken längre.
Skrivet 6 nov 2011 15:52 En mobbad tjej (Ej registrerad)
Det är tyvärr lika på alla skolor i säkert alla städer i Sverige. Själv gick jag på Björksätraskolan under 80-talet och var mobbad under nästan hela skoltiden. Värst var det under mellanstadiet och högstadiet. Tyvärr fortsatt det fast i betydligt mindre omfattning under gymnasietiden på Hammargymnasiet. Ärren finns alltid kvar men idag har jag egna barn som lärt sig att man absolut inte får mobba någon utan man ska försöka vara snäll.
Skrivet 6 nov 2011 15:09 Kalle (Ej registrerad)
Vart var då soc. någonstans de som ivrar för barnens bästa så att vettet flyger ur huvudena på dem, eller är det okej med mobbing i Sandvikens skolor.
Skrivet 6 nov 2011 14:43 Fd Elev (Ej registrerad)
Felicia är inte den enda som mobbats på Murgårdsskolan. Jag gick där själv i nio år (slutade i mitten på 90talet), och min skolgång var ett helvete. Lärare och kamratstödjare kände till mobbingen, men gjorde inget eftersom man trodde att "det skulle bli värre då". Okunskapen om mobbing var verkligen skrämmande hög då, och det är nog många som drabbats.