Med brevet följde även en film, en högtidlig hyllning för ”60 år av engagemang, 60 år av vänskap”. De översvallande orden avlöser varandra. Anders osjälviska insats, modet att uthärda krigets fasor för att bevara fred och frihet har varit en förutsättning för att Sydkorea utvecklats till den välmående demokrati landet är i dag, är budskapet i filmen.

I brevet från presidenten står:

”Vi önskar att ni får se utvecklingen som ni gjort möjlig genom er insats och att er familj känner förnyad stolthet över vad ni gjorde för oss för många år sedan. Än en gång vill jag uttrycka vår varmaste tacksamhet och respekt. Ni kommer alltid att förbli våra sanna hjältar och vi försäkrar er om att vi kommer att göra vårt bästa för att ni ska vara stolta över oss.”

Anders blir rörd när han tittar på filmen i soffan.

– Jag var ju gammal Röda korsare. Jag tänkte att kan man göra något så ska man göra det, säger han som om det vore självklart.

Men 1951 var det inte så självklart att resa till andra sidan jordklotet, det var få förunnat att resa utomlands överhuvudtaget. Resan tog tre dygn i olika propellerplan via Jerusalem, Karachi, Bangkok och Hongkong. Vad som väntade visste han inte riktigt när han satte ned fötterna på koreansk mark.

– Landet var helt skövlat på skog, det hade ju varit ockuperat av japanerna i många herrans år. Det var lerigt och kalt, det regnade väldigt mycket och det var hemskt varmt och fuktigt. Egentligen var det bara skit och elände rent ut sagt, säger han.

Det svenska fältsjukhuset var förlagt utanför staden Pusan vid den sydöstra kusten, i dag landets nästa största stad. Staden var underhållscentrum och främsta urlastningshamn för FN-styrkorna.

– De hade gjort sjukhus av två gamla skolbyggnader. Vi sjukvårdare fick ligga i tält den första tiden, kanske en månad, sen låg vi i baracker.

De var 40 personer i vårdpersonalen, som skulle vårda 200 patienter. I praktiken blev det 450 patienter. Något som Anders och de andra frivilliga fick medalj för av den dåvarande presidenten Syngman Rhee.

Patienterna var både soldater och civilbefolkning, De kom på lastbilar och med helikopter ibland.

– Människor kan vänja sig vid nästan allt. Man behövde inte vara länge för att bli van. Var det mycket granatsplitter var det ganska hopplöst, det blir som en välling bara. Det var krig och i krig då gör man vad man kan.

Själv blev han ordentlig sjuk i DDT-förgiftning.

– De flesta som kom gick igen en sanitetsavdelning, folk var ju fulla av löss och ohyra. Då visste man inte bättre utan vi sprutade DDT på allt. Jag gick ju med en sån där spruta och fick mycket på mig. Jag fick jätteutslag på armarna och låg i 40 graders feber i 14 dagar. Men det berättade jag inget om i breven till de här hemma, säger han.

Anders filmade och fotograferade en del.

– Just då kom ju färgfilmen. Jag tänkte att då kan man ju inte snåla. Jag köpte flera rullar.

Han har kvar en film, som ligger på dvd i dag. Han visar filmen och minns.

– Där är jag när jag gick ut bland bergen en söndag. Jag hittade den där familjen. Så svårt de hade det, men så fina barnen var. Där är Greta Flink, som också var från Gävle, där firar vi midsommar. Och där kommer general Ridgway på besök, kommenterar han i soffan.

De var aldrig nära stridszonerna och aldrig i direkt fara.

– Men vi hörde bombardemanget i norr.

Amerikanerna på plats gjorde vad de kunde för att frivilligarbetarna skulle trivas.

– Ja, det gjorde allt för oss. De lät oss bland annat köpa cigaretter för halva priset, Twenty Gold var det. Jag rökte ju inte själv men köpte på mig så mycket jag kunde så att jag kunde ge koreanerna.

Nån gång i månaden fick sjukvårdspersonalen en fridag. Ibland åkte Anders och några till in till stan, tre, fyra kilometer bort.

– En del minnen vill inte försvinna utan sitter fast på näthinnan. Vi gick över ett torg och där låg det en farbror, helt klädlös. Vi vände på honom. Han levde men var alldeles platt och grågrön på undersidan och det var fullt av maskar. Han levde, men låg bara där... Vi såg till att han kom under vård, men han dog kort därefter av skadorna.

Han har ljusa minnen också.

– En kvinna kom till oss till fots med sitt barn i famnen. Hon hade inget kvar. Hon fick bor hos oss på förläggningen med sitt barn. Sen, efter kriget, vet jag inte hur det gick för dem. Jag har tänkt på det.

En gång fick han hela sex dagar ledigt för att flyga till Tokyo.

– Det var spännande, väldigt annorlunda, allt var nytt. Jag träffade en japansk man där och vi blev vänner. Han var lika gammal som jag, vi brevväxlade ända fram till för tre år sedan. Han finns kanske inte längre i livet. Jag har försökt få information via ambassaden, men inte lyckats. Det lustiga var att han fick också tvillingar sen, som jag.

Nästan 60 år har gått. Han har inte varit tillbaka, men tänkt på tiden i Korea ibland, på det som var bra; glädjen och gemenskapen som uppstod i eländet. Hemskheterna har han försökt att inte tänka på alls, säger han. Så i sommar fick han det där brevet med filmen med hälsningen att han för evigt är välkommen till Sydkorea som en hjälte.

I år uppmärksammar Korea att det var 60 år sedan kriget inleddes. I samband med det började man också försöka leta rätt på dem som var med. Många har gått bort. Men Anders Täng på Söder i Gävle hittade man. Under sommarmånaderna kom det sedan fler brev, även från sydkoreanska ambassaden, som beklagade att man hittade Anders för sent för att han skulle ha kunnat vara med under ceremonierna i juni.

– Men svara på presidentens brev tänker jag göra, annars vore det oartigt när de har ansträngt sig så.

Men någon hjälte känner han sig inte som.

– Inte alls. Jag gjorde ju bara det jag kunde. Men om det lilla jag bidrog med faktiskt har gjort livet lite bättre eller lättare för någon då kan jag förstås känna mig lite stolt över det. Lite njuter jag av den känslan och den otroliga uppskattningen jag har fått.