Mannen tittar koncentrerat på mig. Han kommer från Stortorget och väntar liksom jag på rött ljus utanför Gevaliapalatset. Vid grönt möts vi mitt på Norra Kungsgatan och han skriker - ungefär så här, plus lite extra svordomar:

- Har du sett torget? 70 miljoner för det, men Briggen Gerda kunde dom inte rädda! Vad är det för dj... kommun vi bor i! Och ni skriver ingenting!

Mina lama protester om att vi ingenting skulle ha skrivit når honom inte När han passerar mig är han bara upptagen av sin egen ilska.

Det är så med Stortorget. Varje ombyggnad, renovering eller utbyggnad väcker känslor. Stora känslor. Ofta ilska. Bara i sällsynta fall beröm.

Stortorget är helt klart en hjärteangelägenhet för Gävlebor och tillresta. Ska så vara. Ett torg är medborgarnas vardagsrum. På agoran, grekernas ord för torg, föddes den västerländska demokratin - nåja, den hade väl sina inskränkningar hos de gamla grekerna. Demokratin låg nog bara i startgroparna. Men det var här man kunde göra affärer, diskutera politiken och även fatta besluten.

Så nog vore det logiskt - men framför allt klokt - om politikerna och andra bestämmande lät medborgarnas röster komma fram på torget. Men alltså inte bara på torget, utan även om torget.

Jag minns upprördheten vid förra omgörningen (eller vad vi ska kalla det). Jag hade kommit till Gävle hösten 1973 och man var i full gång med torget som snart skulle invigas. Höglunds pyloner kom upp och eftersom jag redan då var kulturellt belastad - till och med tämligen svårt, jag var oerhört förtjust i Höglunds glas - skrev jag vid ett tillfälle något positivt om torgets "utsmyckning".

Följden blev ett ilsket samtal på interntelefonen från en kollega:

- Utsmyckning? Vad finns det för utsmyckning på torget? Var står den?

Jag fattade ingenting och försökte, säkert med rädslans darr på stämman förklara att jag avsåg Höglunds pyloner...

- Det är väl för djävulen ingen utsmyckning, avbröt kollegan och slängde luren i klykan.

Framför allt var man då ilsken över att torget blivit mindre på grund av Domusbyggets betongklump. Den var sannerligen inte vacker, verkade ha ritats i parti och minut av någon arkitektfirma som försåg Sveriges städer med denna folkhemska variant av Stalinarkitektur.

Det talades också om att man var tvungen att göra en genomgång i Norra Skeppargatans sträckning tvärs igenom varuhuset. Skälet skulle vara att Gävle legendariske politiker och tidningsfaktor, C. V. Westlund även i fortsättningen skulle ha raka vägen från sitt hem i ena änden på gatan till systemet som då låg i den andra änden ner mot ån...

Politiker, tjänstemän på stadsbyggnadskontor och liknande, ja, även affärsmän kan ibland förefalla fantasilösa.

Som om de alltför noga lyssnat på den där klassiska kupletten: "Man ska göra som Svenssons gör och inte skilja sig från mängden".

För hur kunde det komma sig att man på sextio- och sjuttiotalen i varenda svensk stad, snart sagt, i takt med att konjunkturen steg i höjden, rev gammal fin 1800-talsbebyggelse? För att ersätta den med trista, kompakta betongfasader med varuhus i.

Det gick faktiskt så långt i Gävle att man på allvar tänkte riva det gamla fina sparbankshuset från förra sekelskiftet. Ritat i florentinsk renässans av riksdagshusarkitekten Aron Johansson. Det med "sparad penning är som vunnen..." som devis under taket.

Tack och lov avstod man.

Det finns ett undantag i fantasilösheten. Jag minns det från min uppväxttid i Härnösand. Då for vi ofta till Sundsvall där man upptäckt att man hade en klenod i den "stenstad" som byggdes upp efter den stora stadsbranden i slutet av 1800-talet.

I stället för att riva de magnifika husen förstod man att bevara. I ett av dem behöll man exteriören men lät riva innanmätet. Det blev Domusvaruhuset (!) Forum.

Nästa storm på torget kom när Filmstaden byggdes. Det blev ju mycket bättre, tyckte jag. Den glasade fasaden med spegeleffekterna lättade upp hela torgbilden. Och vi slapp betongen.

Men det tyckte inte "allmänna opinionen". Den skrek i falsett att nu hade man tagit mer av torgets yta.

Och nu är det nytt igen. Med invigning i dag med pompa och ståt. Det är, förstås, redan häftigt omdebatterat. För dyrt säger många. Så brukar det sägas. Men estetik, det sköna, måste få kosta, säger jag.

Vad tycker jag om det?

Det blir ris och ros,

Jag gillar stensättningen på torget. Framför allt gatstenen, lagda av proffs - det var underbart att se dem i arbete! - i läckra mjuka bågar där stenen får skifta grant även i röda nyanser.

Omväxlingen med plattorna är också bra, det varvas fint, luckrar upp det som annars kunde ha blivit lite sterilt. Och jag gillar att man följer upp den här stensättningen med dess omväxlande rytm ända bort mot Flanör, Gevaliapalatset och Handelsbanken.

De nya stolarna och sofforna grubblar jag över. En del av dem ser ut att mer höra hemma på en badstrand. Hur har man tänkt här? Och att ställa en del av dem under träd som fäller sina blad....

"Utsmyckningen" (!) har jag inget emot. Klart att pylonerna ska vara kvar, dessutom bättre belysta. Detta är kulturminnen.

Den där "dragkedjan" ser jag som enbart dekorativ. Helt oskyldig, utan dolda avsikter. Ett bra och vackert "dike" för vattnet att rinna undan i.

Men nog saknar jag, som många andra städer har, ett rejält konstverk mitt på torget. Något för barn att klättra på. Kanske kunde man flytta Henry Mooreskulpturen hit. Nu när inte längre, som när verket ställdes upp, E4:an går genom Gävle.

Eller kanske ett historiskt, gärna tillbakablickande monument. Klängvänligt som det de har på Trafalgar Square i London.

Många svenska städer har en Milles stående i en bassäng. Vilket får mig att undra varför man tog bort fontänen? Vatten måste finnas, med möjlighet att plaska i när det blir hett om somrarna.

Sen tycker jag att planerare och utförare ibland verkar ha drabbats av den sociala ingenjörskonstens sjuka. De tycks tro att de vet precis vad vi behöver. Och överplanerar då. Söker en enhetlighet som inte behövs.

Jag har ett exempel: Varför måste alla torgstånden se likadana ut? Inget får sticka ut. Jag vill se gula, gröna, blåa, röda tak!

Sen vill jag ha fler utomhuskaféer. Alltså inte kaffelatteställen, eller konditorier.

På torget i Karlstad såg jag i våras hur det kunde vara. De låg i rad intill huskropparna, vända mot solen. Var det fullt på ett ställe gick man till nästa vägg i vägg.

Så borde det vara runt Lido, perfekt läge där. Och Brända Bocken behöver konkurrens.