En av de hittills varmaste augustidagarna kliver vi in i Emma Henningssons lägenhet på Högbo­vägen. En investering kallar hon de två rum och köket som en hon inrett personligt. Intresset för inredning är stort och det syns, tapeterna, som är valda med omsorg pryder väggarna och i vardagsrummet dominerar grått, svart och vitt.

– Det känns viktigt att jag klarar mig på egen hand och här jag har skruvat ihop varje möbel helt själv. Tapeterna fick jag hjälp med av en kompis morfar. Det bästa med lägenheten är att syrran bor en trappa upp i samma hus och att vi kan låna kläder av varandra, säger Emma Henningsson.

Hon har jobbat på en inrednings­butik i Valbo Köpcentrum under sommaren och så har hon njutit av lata dagar på stranden med allt vad det innebär. De sköna stunderna har hon ägnat till eftertanke. I vintras bestämde hon och en kompis sig för att bli volontärer. De kollade runt på internet och hittade barnhemmet Phyllis memorial nära staden Nakuru i Kenya, Afrika. Det är en kvinna som är bosatt i Sverige, som driver hemmet, där det bor 58 barn.

Rotary bidrog med flygbiljetterna och nya sängar till barnhemmet. Sedan väntade ett äventyr i två ­månader.

– Barnen hade förlorat ena eller båda föräldrarna, vissa hade blivit misshandlade och var sjuka. För att klara av allt så stängde jag av lite och det blev mer att reflektera när vi landade i Sverige igen, säger Emma.

De fick vara med och hjälpa till med barnens läxor på den närliggande skolan. Varje morgon mjölkade de barnhemmets kor, lagade barnens trasiga kläder, plockade grönsaker och förberedde måltiderna.

– På barnhemmet var barnen alltid mätta och oftast glada. Det var när vi vandrade ut i byarna vi fick se en annan verklighet. Där var det svält och fattigdom, allt man sett hemma på tv.

Varför väljer då två 90-talister som vuxit upp med alla bekvämligheter att leva utan vatten, el och ständig internetuppkoppling?

– Man klarar det bättre än vad man tror. Vi insåg att vi verkligen har det bra hemma och uppskattar minsta lilla grej när man kommer hem. Jag är en sådan person som ser det som mitt syfte i världen att hjälpa andra människor, säger Emma.

Tiden i Kenya gav henne idéer. Drömmen är att få starta ett eget barnhem, i rätt land och med rätt personer, förklarar Emma. Hon har redan skrivit ner alla tankar på ett papper.

Emma kände att hon fick bra kontakt med barnen, de talade engels­ka med varandra och tjejerna lärde sig även några ord swahili.

– Vi förstod varandra bra. Det kändes lätt att tala med tioåringar om att min pappa dog när jag var 13 år. De flesta av dem saknade en förälder, säger Emma.

Pappa Stefan Andersson, ägde Sandvikens tryckeri och vintern 2004 slets han från familjen när han fick en hjärtinfarkt.

– Jag grät mig till sömns varje natt i ett år. Nu tänker jag på honom varje dag och kan glädjas åt minnena och pappa är en inspirationskälla för oss alla syskon när det gäller att hjälpa andra människor. Men det tar längre tid att sörja än vad folk tror när man mister en familjemedlem.

Sista året på Bessemergymnasiet bestämde sig Emma och en kompis för att skriva en faktabok om epilepsi. Emma var nio år när hon fick sitt första anfall, i dag äter hon medicin och lider inte av sjukdomen.

– Det finns många tjocka böcker om epilepsi i bokhandlarna. Den här är lättare och är till för arbetsgivare eller vänner till en person som har epilepsi. Det råder fortfarande en stor okunskap om sjukdomen i dag.