Kamratskap tog dem ända upp till toppen
Det säger gävlebon Thomas Eriksson, nyligen hemkommen från Alaska.
Där besteg han Mount McKinley tillsammans tre gamla lumparkompisar.
Relaterat
Artikelbilder
– Jag inser ju att många tycker att det är idiotiskt att lägga en massa pengar på att åka och frysa på ett berg när sommaren äntligen kommer, säger Thomas Eriksson.Fotograf: Fredrik Johansson
Alexander Riddermark, Gävlebon Thomas Eriksson, Jesper Hartelius och Gabriel Westin träffades i lumpen och har hållit ihop sedan dess. Här poserar de på toppen av Nordamerikas högsta berg.
Med hjälp av en satellittelefon och en mejllista höll Thomas Eriksson och hans vänner sina anhöriga informerade om hur klättringen gick. – Alla anhöriga jublar inte över våra projekt, säger han.Fotograf: Privat
GD SÖNDAG möter Thomas Eriksson
Mount McKinley mäter 6 194 meter över havet och är Nordamerikas högsta berg. När GD träffar Thomas Eriksson har det gått drygt två veckor sedan han stod högst uppe på toppen tillsammans med tre av sina vänner.
– Det var en otrolig naturupplevelse, så magnifikt, säger han.
– Dessutom får man en kick av själva utmaningen, du får bita ihop ibland under en sådan här klättring. När du sedan lyckas och gör det tillsammans med personer du tycker om... Det är en otrolig känsla, säger han.
Kompisgänget träffades när de gjorde värnplikten ihop som kustjägare för åtta år sedan. Sedan dess har de semestrat ihop flera gånger – alltid på ett mer eller mindre äventyrligt sätt.
– Vi har vandrat en del, både i Sverige och i Europa. 2008 besteg vi Kebnekaise ihop och efter det tänkte vi att vi skulle börja prova på större berg.
Ifjol avklarade gänget Mount Blanc tillsammans och i sommar var det alltså dags att erövra Mount McKinley i Alaska. Med sig hade svenskarna mellan 50 och 60 kilo packning var som de bar med sig i pulkor och ryggsäckar på det snöklädda berget.
– Vi gillar när det är lite obekvämt, det är en bra egenskap att ha en sådan här gång, säger Thomas.
En person dog på berget medan Thomas Eriksson och hans kamrater befann sig där och flera andra fick stora problem när vädret slog om. På väg ned från Mount McKinley i minus 30-gradig kyla och hård vind stötte svenskarna ihop med två britter, varav den ena hade tömt sina sista krafter för att nå toppen. Vimsig och utan motorik förstod mannen inte hur illa däran han faktiskt var, och hans landsman vädjade till svenskarna om hjälp.
– Vi knöt in honom i vårt replag och tog kontakt med stationen på 5300 meters höjd och berättade att vi hade en brittisk klättrare som var i fara. Men de kunde inte komma upp och hjälpa oss på grund av vädret så vi fick råd om hur vi skulle bete oss.
Att få ned den medtagne mannen, som föll flera gånger under klättringen, var tufft i sig. Men till råga på allt tilltog stormen och till slut gick det inte att se många meter framför sig.
– Det var otäckt. Vi passerade folk som låg i snön och grät. De hade gett upp, säger Thomas Eriksson.
Vad de utmattade klättrarna inte visste var att lägret, som låg dolt i dimma och snövindar, fanns bara 300 meter bort.
– Men det såg inte vi då. När det blir en så kallad white out så ser du inte leden, du ser inte glaciärsprickorna... säger Thomas Eriksson.
De kraftlösa klättrarna som svenskarna passerade fick senare hjälp att komma i säkerhet.
Thomas Eriksson och hans vänner tappade uppemot tio kilo i vikt per person under den 14 dagar långa expeditionen. Så resterande sju semesterdagar i Amerika vigdes åt att äta och dricka gott.
– Så nu är man tillbaka igen, säger Thomas Eriksson och ler.
Kompisgänget har redan planerat in en ny bergsbestigning i Europa och har så småningom siktet inställt på världens högsta berg.
– Vi satsar på Mount Everest inom två, tre år, säger Thomas Eriksson.
