Lasse Andersson tittar ut genom köksfönstret mot Gålsjansgården. Han ser att dottern Anna är på väg till fårhagen med barnvagn och vallhund.

– Där i kammaren föddes jag, säger Lasse och pekar mot gården.

Den lilla idylliska byn Kjessmansbo ligger bara ett stenkast från väg 509. Alla hus, utom ett, är målade i falurött och ryms på de tre vägarna Kjessmansbovägen, Källbäcksvägen och Åsbovägen. Här bor 50-60 personer i 18 bostadshus. De allra flesta har bott i byn hela livet, andra har flyttat tillbaka efter en tid på annan ort. Bara tre av husen är sommarstugor.

Enligt Vägverkets skylt stavas byn med bara ett K i början men vägen in mot gårdarna stavas med Kj, Kjessmansbovägen.

– Trams, säger Lasse och skrattar åt Vägverkets idéer. Vi stavar med Kj.

Lasse Andersson, eller Gåls-Lasse, som han kallas har bott i byn hela sitt liv. Han plockar fram ett papper som visar att med dottern Anna är det tio generationer i rakt nedstigande led som bott på Gålsjansgården. Kanske kommer Annas barn, Malin tre år eller Oskar sju veckor, att bli den elfte generationen.

– Vi har papper på att gården gått i arv sedan 1642. Längre än så går inte att komma eftersom pappren brunnit upp, berättar Lasse.

Lasse är 79 år. För fem år sedan lämnade han över gården till Anna och hennes sambo Mattias Bergman. Lasse och hans fru Ulla flyttade till en liten stuga strax intill.

– En släktgård äger man inte. Den förvaltar man.

Lasse visar sig vara ett levande uppslagsverk när det gäller byn.

– Där ute vid åkrarna var det en sjö förr. Men det var länge sen, före min tid, säger han och nickar ut mot fårhagarna medan han pysslar med kaffet.

Det finns ett gammalt uttryck om att i Kjessmansbo bakar man i Hedesunda men gräddar gör man i Valbo. Men det är inte sant hävdar Lasse.

– Nä. Gränsen är vinglig men förr tillhörde Sved-Olas och Svedgårdsans Valbo. Resten var Hedesunda socken. Men det både bakades och gräddades i Hedesunda.

Kjessmansbo är en gammal bondby och Lasse var, precis som sina förfäder, även han bonde. I 47 år drev hans sitt lilla jordbruk. De sista åren var det grisar som gällde. Men några stora boskapshjordar var det aldrig tal om, markerna var och är för små.

– Morfar hade ett åkeri också. Han körde lastbil och satte han på kapellet så blev det en buss.

Lasse tar fram en gammal bild där Lasses äldsta syster sitter i bussen ihop med sin fader.

– När jag var liten fanns det fem bondgårdar här och så en massa drängar. Och så var det de som jobbade i skogen. De hade tre kor till husbehov.

Nu är det bara några hästar i en hage och hos Anna går får, några stutar och en häst.

Familjerna var stora förr och bestod av flera generationer, drängar och pigor så byns affär hade inga problem att gå ihop. Men på 60-talet hade kundunderlaget blivit för litet och butiken stängde.

– I granngården fanns byns växel. Johanna Tholén var växeltelefonist. Hon hade sju barn. Hon kände ju alla i byn så när någon ringde kunde hon svara "Nej, de är inte hemma. De är i potatislandet", skrattar Lasse.

De flesta som nu bor i byn jobbar i Gävle så dagtid är det ganska öde.

– Förr gick vi från gård till gård och tröskade, minns Lasse. Och på lördagskvällarna gick vi på logdans. Men vi hade inte så mycket tid för nöjen. Hade vi tid över när jag var barn så byggde vi kojor och sysselsatte oss. På sommaren cyklade vi och badade i Flatensjön och till skolan i Grååsen åkte vi skidor på vintern.

Lasse tar oss med på en rundtur. Mitt i byn ståtar Missionshuset. Där har det stått i 105 år även om Kjessmansborna inte varit speciellt kyrkliga av sig enligt vår ciceron.

– Här gick jag i söndagsskola, berättar Lasse. För femton år sedan tog byns intresseförening över huset. Föreningen har ungefär 150 medlemmar. Det är mycket bröllop och dop här. Ibland har vi loppis och café. Vi behöver en samlingslokal och det här är ett av få missionshus som finns kvar.

Lasse berättar att före kriget fanns det en bensinmack vid Gåljans. Den som skulle tanka sin bil fick pumpa upp bensinen för hand. Vid missionshuset finns också det gamla spruthuset med sina slangar bevarat.

Mitt emot Missionshuset ligger Anders Persgården. Jöran Johansson pysslar på gården. Han har "bara" bott i byn i 15 år och betraktas som nyinflyttad.

Lasse visar var kvarnen låg längst bor i byn och de två, lite avvikande husen som Korsnäs byggde innan vi återvänder till Gålsjans för att få en bild på tre generationer.

– Jag bodde i Gävle ett tag men kom tillbaka. Det här är lagom avstånd till stan, tycker Anna.

Hon tycker om att ha mamma och pappa i närheten och trivs med sitt lilla jordbruk.

– Jag har ungefär 50 tackor, marken räcker inte till mer.

Anna säljer skinn och kött men bara som hobby.

– Jag hade gärna haft gårdsslakteri och butik på gården men reglerna är för krångliga, säger hon.

Men hon bidrar i alla fall till att hålla markerna öppna och ladugården slipper stå tom. Byn lever vidare som bondby trots att det numera bara är på hobbynivå.