Ella-Britt Orevik har dragit på sig sin röda pikétröja med Röda Korset-märket på bröstet och börjat dagens volontärpass på akuten i Gävle.

Hon börjar med att skaffat sig en överblick över hur stort patienttrycket är just denna dag och kollar att det finns tillräckligt med färdigbredda ostmackor i kylen att bjuda väntande patienter på.

– Man ser redan när man kommer om det är mycket patienter, ibland är det fullt här, säger hon och ser sig om i väntrummet.

Här finns ett anslag på väggen om att Röda Korset har volontärer på sjukhuset och syftet med verksamheten. De finns där för att göra en social insats eller ordna med praktiska saker. Det kan handla om att prata lugnande med en orolig patient, att se till att det finns tillräckligt med rullstolar vid ingångarna eller att hämta en lånetelefon till en sjuk som vill ringa hem.

– Jag gör ingen sjukhusvård, min uppgift är att bara finnas här och hjälpa till. Alla tycker att vi är guld värda – personalen, patienter och deras anhöriga säger Ella-Britt och går vidare.

I korridoren upptäcker hon en sjukhussäng, en så kallad bårvagn, som står övergiven med använda sängkläder. Ella-Britt hämtar genast ett nytt engångslakan och bäddar med van hand om. Innan hon rullar iväg bårvagnen till en stor sänghall hänger hon tillbaka behållaren med syrgas vid huvud­änden på rätt ställe.

– Om syrgasen är slut ska den fyllas på i stället, säger hon.

Innan Ella-Britt blev pensionär för cirka tio år sedan jobbade hon som tandhygienist inom landstinget.

Därför kändes det lite som att komma tillbaka när hon för sex år sedan började sitt volontärarbete på sjukhuset. Då bakade hon kakor på onkologen en gång i månaden, men för två år sedan inleddes Röda Korsets och landstingets samarbete på akuten som idag involverar tolv volontärer.

– Jag kände att det fanns tid för mer. Nu jobbar jag här på akuten tre timmar i veckan och sen kan jag gå in extra ibland. Flera av de andra volontärerna som finns här nu är före detta sjuksköterskor.

I ett av rummen ligger Britt Radfelt som kommit in till akuten på grund av sina hjärtproblem. Där finns även dottern Ann Radfeldt och en väninna till henne och tillsammans väntar de på provsvaren från läkaren. De kände inte till volontärerna och blev positivt överraskade när de upptäckte Ella-Britt.

– Det är underbart! Jag var ute i korridoren och sprang omkring med plånboken för att köpa fika. Då kommer den här ängeln och erbjuder oss kaffe och smörgås. Vilken tillgång! säger Ann Radfelt.

Just att bli bjuden på en kopp kaffe och en ostmacka kan betyda mycket för en patient, berättar Ella-Britt.

– En del kan ha väntat i fem timmar, andra kanske snart ska bli utskrivna och har en lång bilresa hem framför sig. Men vi har hela tiden en dialog med personalen innan vi serverar kaffe, det kan vara patienter som ligger här och väntar på operation och inte får äta och dricka innan.

På väg därifrån stannar Ella-Britt till vid ett stort värmeskåp. Här förvaras filtar som är bra att bre om frusna patienter.

– Det kan vara personer som har frossa och ibland kommer det in smala, tunna tanter i bara nattlinnet som har skickats hit från något äldreboende. Då är det bra att kunna stoppa om dem, förklarar Ella-Britt och fyller på med fler filtar.

Mats Larsson är chef för akuten och lovordar Röda Korsets insats.

– För vår del betyder volontärerna oerhört mycket, inte bara för patienterna utan även för personalen. De gör otroligt mycket genom att hålla en hand, vara närvarande och ge stöd, bland annat åt de patienter som får ligga och vänta på röntgen. Personalen tar emot patienterna och står för vården, men tiden för service finns inte alltid.

Sjuksköterska Ida Persson håller med.

– Det är jättebra för verksamheten. Volontärerna gör ett jobb som vi inte alltid hinner med. De har till exempel tid att sitta ner med äldre som kommer in till akuten själva och är oroliga, säger hon.

Ella-Britt har inga planer på att dra ner på sin frivilliga insats trots att hon snart fyller 74 år.

– Man har ont i fötterna och knäna efter att ha gått i tre timmar i sjukhuskorridorerna. Men samtidigt vet jag att jag har varit en medmänniska och betytt något. Att jag får så mycket tillbaka gör att jag ändå går härifrån med lätta steg.