Sommaren 1961 skulle en vattenledning dras fram där Valbogatan mynnar ut i Västra vägen. En grävmaskinist som höll på med arbetet såg plötsligt framför ­skopan en liten samling av ben och en skalle.

Dessa såg nu dagens ljus för första gången på länge, länge.

Grävmaskinisten kontaktade kriminalpolisen. Utredarna misstänkte att benen inte var från modern tid utan kontaktade doktor Olle Källström, chef för dåvarande Gävle museum.

Källström begav sig den 30 augusti till fyndplatsen för en inspektion. Efteråt skrev han ett PM om sina slutsatser.

Benen bestod av ett kranium från en pojke i tioårsåldern, och ett mindre lårben som kunde antas komma från samma individ.

Ett större lårben bedömdes ha tillhört en vuxen man.

Tillsammans med de mänskliga benen låg även det som sannolikt var halva underkäken från ett svin.

Doktor Källström kunde inte stilla nyfikenheten hos bland andra GD:s reporter. När hade pojken och mannen levat, hur dog de och varför låg de där de låg?

Doktorn nöjde sig med att säga att det knappast var fråga om en gammal gravplats. Troligare hade benen flyttats till fyndplatsen i fyllnadsmassor när vägen någon gång behövde förbättras.

Om något brottsligt låg bakom mannen och den unge pojkens död så var gärningsmannen död sedan länge.

Kriminalpolisen arkiverade därför ärendet utan att göra något mer.

Doktor Källström förklarade för Gefle Dagblad att han inte kunde åldersbestämma benen utan andra fynd, som knappar eller andra föremål, som avslöjade under vilken tidsperiod de levat.

Även hans promemoria arkiverades utan ytterligare åtgärder. Benen lades i en kartong som bars ner i museets samlingar. År lades till år. Benen glömdes helt enkelt bort i magasinen.

Fram till för några månader sedan. En praktikant fick i uppdrag att få fason på samlingarna. Han hittade kraniet och de andra benresterna. Och blev nyfiken.

Lite detektivarbete avslöjade snart doktor Källströms rapport från 1960-talet. En rapport som blev en total överraskning.

– Fyndet hade glömts bort, säger Karina Eriksson, arkeolog på länsmuseet sedan 16 år tillbaka.

– Detta är särskilt roligt eftersom det inte är så ofta vi hittar skelett.

Katarina Eriksson möter samma svårigheter som på sin tid doktor Källström att lösa gåtan med kraniet och benen.

Men hon hoppas ändå kunna gå vidare, tack vare en bestämning av benens ålder med kol 14-metoden. Den fanns redan på 60-talet men har förfinats och utvecklats sedan dess.

Ålder skulle sedan säga ganska mycket om vilket liv mannen och pojken levt.

Utan en datering är det möjliga tidsspannet för när de levde alldeles för stort och spänner över tidsåldrar med vitt skilda levnadssätt.

Från förhistorisk tid då ingen kunde skriva eller hade något att skriva på, till 1800-talet då det fanns böcker.

– Lera bevarar benen bäst. Då kan vi tala om förhistorisk tid, alltså innan det fanns skriftliga källor. Runstenarna kom på 1000-talet och är våra första skriftliga källor.

Dateringen görs vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala, samma laboratorium som nyligen avslöjade att relikterna efter den Heliga Birgitta i stället var kvarlevorna efter någon annan, dessvärre ur turistperspektiv helt okänd person.

Undersökningen kostar några tusenlappar, berättar Katarina Eriksson.

– Och det är pengar vi inte har. Men det går ju att söka anslag och det kanske vi ska göra.

Så ännu 50 år efter fyndet av pojkkraniet och lårbenet efter en vuxen man är hoppet inte ute att få veta mer om dem och deras tid – vilken det nu var.

Praktikanten fick i uppdrag att gå igenom samlingarna. Han hittade ett kranium, ett lårben och lämningar efter svin i en låda ingen brytt sig om på fem decennier.

– Den hade glömts bort, säger Katarina Eriksson, arkeo log vid länsmuseet, om en gåta som ledde vidare till ett mysterium.

”Detta är särskilt roligt eftersom det inte är så ofta vi hittar skelett”

”Runstenarna kom på 1000-talet och är våra första skriftliga källor”