Det har gått bra för Selma trots en mycket tuff start i livet. Redan när hon kom till Furuviksparken, bara några veckor gammal, fick hon träffa parkens schimpansflock.

Honan Linda visade intresse och ville gärna ta hand om henne men eftersom hon inte kunde ge lilla Selma mat fick Selma bo hos Ing-Marie och hennes man Johnny. Men hon skulle bli schimpans och inte människa så Selma fick alltid följa med Ing-Marie till jobbet i aphuset.

Ibland sov Ing-Marie till och med över i aphuset för att Selma skulle få vara med sina artfränder så mycket som möjligt.

Men den 6 november, efter ett och ett halvt år hos Ing-Marie, ”adopterades” Selma på riktigt av Linda.

Överlämnandet gick mer eller mindre smärtfritt. I skiftet oktober-november var Ing-Marie i Afrika i tre veckor och Selma togs om hand av en annan skötare. Bättre läge än så skulle det inte bli så dagen efter det att Ing-Marie kommit hem, den 6 november, överlämnade hon vårdnaden av Selma till Linda.

– Jag visade mig inte i aphuset på två veckor men efter den tiden sa personalen att jag kunde komma in.

När Selma fick syn på Ing- Marie för första gången efter separationen blev hon lite blyg och tittade under lugg.

Ing-Marie visar minen på sitt oefterhärmliga sätt. Få kan härma apors språk som hon.

Ing-Marie berättar också att den andra vuxna honan i flocken, Penny, är som en moster för Selma.

– Hon tar henne när hon tycker det är kul.

Halvsystern Manda, som också växt upp hos Ing-Marie, är lite svartsjuk av sig. Hon betraktar Linda som sin mamma men schimpanser lämnar sina ungar när de är fem år så Selmas inträde i flocken hade inte kunnat komma lägligare.

Men Manda visar inga sura miner när GD besöker schimpanserna. Stolt visar hon upp sina nya, stora, vita sex-årständer för fotografen hängande upp och ner.

Linda passar på att koppla av och äta frukt medan Selma klättrar upp på en sten och kastar sig ner på Ing-Maries mage där hon ligger på golvet.

Ing-Marie berättar att det inte är ovanligt att schimpanser adopterar övergivna ungar.

– Det finns till och med en vild hane som adopterat en unge när honorna inte brydde sig om den, berättar Ing-Marie.

Eftersom Selma var så liten när hon kom till parken och Furuvik numera har en forskningsstation har Selma noga studerats.

Bland annat för Ing-Marie dagbok över Selmas göranden och har exakt koll på när hon började med tvåhandsfattning och när hon började följa Ing-Marie med blicken.

Ing-Marie har återigen gjort ett bra och unikt jobb men det har kostat.

Även om Selma varit lugnare än vad Manda var så är det påfrestande att vara apmamma.

– Det är Johnny som fått slita i ett och ett halvt år. Han har fått tagit hand om hästgården, handlat och så vidare. Vilken annan karl skulle stå ut med det? undrar Ing-Marie.

”Jag visade mig inte i aphuset på två veckor men efter den tiden sa personalen att jag kunde komma in”