Det var det minskade intresset för dans som gjorde att Folkets Hus och Park sålde det som då hette ­Estraden sommaren 2008. Johan Näsman tog över och döpte om stället till Parken Gävle.

– Jag fick frågan om att laga skolmat åt Prolympia, säger Johan som är både kock och entreprenör.

Tanken var att han skulle varva ner. Han hade precis sålt Faster ­Ellen och fått tvillingar men det blev mer än så. PRO har fortsatt sina danser och lokalen har hyrts för olika fester. Dansgolvet i Rotundan blev slitet av alla skolelever så Johan fick rusta upp Silverströmmen och förlägga skolmatsalen dit.

Numera är Rotundan vikt enbart för danstillställningar. Och fler och fler kommer för att beträda tiljorna sedan Dansbandskampen började sändas på tv förra hösten.

– Så har jag precis tagit över travet också, suckar Johan som just berättat att han skulle varva ner.

Men just den delen med danserna vill Jonas helst inte befatta sig med. Han säger att han totalt saknar taktkänsla och inte hör skillnad på de olika banden. Han vägrar också att ta ett enda danssteg och gruvar sig för sin egen bröllopsvals ­senare i vår. Men han har god hjälp av Leif Wibron som är vice ordförande i Rock’n rollklubben. Han brinner för dansen och parken.

– Jag träffade min fru här 1975. Jag var här varje lördag. Då var det dans på båda ställena för alla åldrar, berättar han.

Leif är ansvarig för bokningarna av dansbanden och har lyckats fylla hela våren med dansband kända från Dansbandskampen.

– Och så har jag plockat in ett nytt band, Mannez, som försöker etablera sig. Det är fyra unga, snygga killar. Men det är svårt att få ut ungdomarna.

Leif har märkt av dansintresset på sina kurser. De är fulltecknade hela tiden. Men för att få ut nybörjarna och ungdomarna vill han gärna att de får komma till parken en timme innan alla andra så att de är varma i kläderna innan dansveteranerna dyker upp.

Förra söndagen var det i alla fall både nybörjare och ungdomar på golvet när Sannex och Mannez stod på scenen.

– Vi är här för första gången, berättade syskonen Lovisa och Simon Strömner, 17 respektive 19 år.

De har precis gått buggkurs hemma i Ockelbo och hade ett helt gäng ungdomar med sig. De har sett lite av Dansbandskampen på tv men brukar inte lyssna på den typen av musik.

– Men musiken är bra att dansa till och det är kul att vara i ett sammanhang man inte är van vid, säger Lovisa innan de båda ger sig ut på dansgolvet igen.

Golvet är i det närmaste fullt och stundtals bildas det små köer. De flesta dansar bugg men när det blir en lugn låt kör en och annan med styrdans. Tydligen är det brist på killar för flera unga tjejer dansar med varandra.

Sannex sjunger ”vi möts igen” och Peter Jonsson och Malin Wibron virvlar förbi. Malin är 22 år och har dansat i åtta år. Peter är 26 och har dansat i fem. Det har blivit en hel del tävlingar genom åren men nu är de på dansgolvet bara för att det är så roligt att dansa.

– Det har kommit en del yngre ­efter Let’s Dance och Dansbandskampen, berättar de båda.

Peter gillar den sociala biten, att alla umgås över åldersgränserna.

– Det mesta är annars uppdelat efter årskullar, men inte här.

Malin lyssnar mycket på dansbandsmusik men Peter blandar lite. När han spelar dansbandsmusik hemma reagerar kompisarna.

– Va fan lyssnar du på? frågar de men fler och fler av kompisarna har börjat dansa.

Många dansare följer vissa band men inte Peter och Malin. De går på det mesta som bjuds i dansväg. Helst vill Peter ha rockabilly i lugn takt men Malin föredrar kramgo musik.

– Vi åker till Uppsala ibland och till Hedesunda. På somrarna blir det flera gånger i veckan, berättar Malin.

– Ja, somrarna är jobbiga, ler Peter innan han svänger runt Malin och får de invecklade turerna att se lekande lätta ut.

Klockan närmar sig sju på kvällen. Några få sitter längs väggarna för att ta igen sig i den varma lokalen men på dansgolvet är det högtryck. Sannex sjunger ”jag lever i en drömvärld”. Dansarna greppar varandra, blundar och beger sig in i dansens drömvärld.