Malmö högskola har kommit med en rapport om slöjbärande kvinnor i Malmö. 19 kvinnor berättar bland annat om spottloskor och kränkningar.

Men hur är det att bära slöja i Gävle?

– Jag tog sjal 2003 och var en av de första i klassen. Jag gick inte ut på rast på två veckor. De andra barnen skrattade lite. Vi bemöter det okända negativt. Tidigare visste jag inte ens om att jag var muslim. Jag ville utforska min kultur men ­enligt Koranen ska man inte tvingas till slöja. Jag valde själv, berättar Halima Ali Hussein.

Halima går på gymnasiet i en svensk klass. Hon berättar att många av klasskamraterna kommer från små orter som Ockelbo och Bergby där det inte bor spe­ciellt många muslimer.

– De har hört fördomarna och trodde inte att jag fick gå ut efter klockan fem och att jag inte fick prata med vem som helst. Men jag har berättat för dem och jag blir glad när någon frågar mig.

I Malmörapporten bodde de flesta kvinnor i stadsdelen Rosengård och de rörde sig mest i vissa invandrartäta områden där de kände sig trygga. För Gävletjejerna är det annorlunda. De bor i Sätra, Hemsta och på Nordost och går i skola på Polhem respektive Vasa. De rör sig alltså i hela stan. För det mesta känner de sig trygga i Gävle även om de råkat ut för en del påhopp.

– Folk på fyllan kan säga elaka ­saker, säger Alaa Abdulrazzaq som inte törs gå ut på kvällarna.

Emna Mamlouk är den av tjejerna som drabbats värst. Hon började med sjal när hon var tio år.

– Från början var jag emot att ha sjal men när jag fått höra olika ­verser från Koranen blev det helt naturligt, berättar hon.

Men andra tyckte inte det var ­naturligt. När hon bodde i Falun under en period var hon den enda i skolan som hade sjal. De andra barnen mobbade henne under några veckor.

– De tror att hijab är kvinnoförtryck. Jag blev kränkt med blickar, berättar Emna.

Ännu värre blev det i Frankrike när hon och hennes familj flyttade dit i början av året. Då upptäckte hon att fransmännen har ett annat förhållningssätt till slöja än vad vi har i Sverige. Emna var inte välkommen till skolan. Familjen valde att flytta tillbaka till Sverige.

Halima har också blivit illa behandlad. Bland annat under Ramadan när hon var på väg med buss från Sätra till moskén i centrala Gävle. Halima hade klätt sig fin i svarta, täckande kläder.

– En kille på bussen sa: Tänk om de är med i al-Qaida? Min kompis gick fram och sa: Boom! Nu kommer muslimerna, skrattar Halima. Är man punkare säger folk att man hittat sin stil men har man slöja är man förtryckt.

Tjejerna blir upprörda när de pratar om hur de blivit behandlade och pratar i munnen på varandra. Ibland skrattar de åt de fördomar som finns men där finns också ett stort allvar.

–Vi förknippas med terrorism och förtryck men vi är vanliga ­tjejer, ­säger Emna bestämt.

–Min religion säger att vi måste respektera alla religioner, fyller Alaa i.

Halima och Emna umgås med svenskar medan Alaa, som är rätt ny i Sverige, inte hunnit skaffa sig några svenska vänner. Ibland går de på fester med klasskompisar men för deras del ska det vara drogfritt. Och är det fest vill man vara fin, muslim eller inte. Alaa berättar att hon har ungefär 100 sjalar som hon kan knyta på olika sätt.

– Knyter man en ny variant känns det ungefär som man är nyklippt, det är ovant, säger Halima och testar några olika varianter framför spegeln.

– Vissa vill ha uppmärksamhet. Sjal är vackert men den ska inte synas för mycket, tycker Emna.

Sjalarna knyts inte bara i olika ­varianter, de matchas också med kläderna.

– Det bästa är att lära sig ha sjal innan puberteten, innan man blir intresserad av mode och så, säger Emna.

Närmast håret har tjejerna ett undertyg för att hålla håret på plats. Över tyget har de oftast två sjalar. Det finns också enklare varianter, så kallad amira, som är en sjal med hål för ansiktet. Den typen av sjal använder tjejerna till exempel på idrottslektionerna. Men till fotograferingen vill de vara fina så nu är det färgglada sjalar och gärna lite spets som gäller.

– Jag älskar min sjal, säger Halima och fyrar av ett stort leende.

gdFAKTA