Tisdag kväll och kajakerna är lastade på takräcket. Vi startar äventyret norrut och första stopp blir i Ullånger, Höga Kusten. Vi ska plocka upp Mattias där. Sedan blir det köra, ­sova, köra hela natten och lagom till frukost glider vi in på OKQ8 i Kiruna för att tanka. 95 oktan till bilen, svart kaffe till oss andra. Kanske var vi bara var morgontrötta för när vi sedan närmar oss Abisko ringer det på mobilen:

– Hej, det är OKQ8 i Kiruna. Ni var in hit och tankade i morse men betalade inte för bensinen! Men det var ni med kajakerna va? Har ni kommit långt?

– Abisko, svarar jag osäker på om det är långt här uppe.

– Jag skriver upp det så får ni betala när ni kommer tillbaka!

Tacksamma och med sjunkande puls rullade vi vidare och vid lunch var vi framme vid Skardberget, Tysfjord en bit söder om Narvik.

Regnet föll tätt men havet låg rätt stilla så det såg bra ut. Tre nätter i tält skulle packas ner i kajaken.

Sätter oss till rätta, kapell på, paddeln i vattnet. Underbart. En krabba travar iväg, en sjöstjärna lyser på många meters djup genom det kristallklara vattnet, och där då, vilken fisk! Vi har kommit 20 meter ut från land…

Regnet upphör snart för att sällan komma tillbaka och i stället sjunker kvicksilvret som ett ankare.

Vi tar kurs mot Bekkenesholmen som är Norges första naturreservat. Hela tiden söker blicken av vattnet likt en radar, letar efter vattenkaskader som blåses ut eller en rygg­fena som klyver ytan.

När vi kommer fram till holmen får vi anledning att lyfta blicken. Om späckhuggaren är majestätet i vattnet så möts vi nu av luftens motsvarighet. En havsörn lyfter från sin utsiktsplats och närmar sig med tunga vingslag.

Så imponerande, så vacker, så ­nära. Men ändå så långt ifrån. Flera havsörnar syns nu uppe vid toppen på ön och vi börjar räkna; ... fyra, fem, sex. Sist jag såg en havsörn var ute vid Limön i Gävle i somras. Då som nu stannar tiden. Man vill inte ens blinka för att riskera att den försvinner utom synhåll och man lyssnar efter vingslagen. Om man så fick en måsskit i nacken så skulle man inte bry sig. Inte förrän lite senare.

Vi slår upp tälten längst upp på stranden av krossade snäckskal, alldeles nedanför Valletinden. Det är lågt vatten nu och så här mitt emellan fullmåne och nymåne så rör sig tidvattnet ungefär 1,5 meter. Två ­dagar efter fullmåne respektive nymåne är skillnaderna som störst och i de här trakterna cirka tre ­meter. Vi drar upp kajakerna till tältplatserna för att ha marginal.

Termometern visar nu minus tio grader så dunjackan är en god vän. Det blir tortellini till mat som vi kokar i havsvatten för att spara på dricksvattnet. Det blev en salt påminnelse! Det är inte Gävles eller Höga Kustens bräckta vatten vi paddlar i. Det smakar ändå bra och dessutom blir det halstrad sej som Mattias har ­lurat upp under dagen. Sedan är det läggdags. Klockan är ju snart sju på kvällen.

Vi vaknar till en blå himmel, spegelblankt vatten och frostbitna tält. Tältpinnarna som vi tyckte satt lagom hårt på kvällen var nu cementerade i den frusna sanden. De flesta gick dock att knacka loss efter frukost. Fördelen med fuktiga paddelkläder den här årstiden är att man blir väldigt pigg oavsett hur morgontrött man är.

Så snart sitter vi i kajakerna igen och då vattnet ligger stilla väljer vi att för dagen runda Baröya. En mäktig känsla att paddla i Vestfjorden med Lofotens snöklädda siluett rakt framför oss. Den fick mig att tänka på Da Vincis Nattvarden. Vi valde att tälta på västra delen av Baröya för att ha god uppsikt över Tysfjordens inlopp.

Många gånger såg vi något i vattnet som fick pulsen att stiga, men nej, det var en våg som bröt, en fågel och vid något tillfälle tumlare.

Dag tre och fyra i kajaken de flesta av dygnets få ljusa timmar. Vi paddlar fikar, spanar och njuter. Vi pratar med några norska fritidsfiskare som stolt visar upp en torsk på fem kilo och de undrar vad vi gör där i kajaker så här års. Vi förstår inte vad de menar.

Den fjärde dagen lägger vi oss och guppar alldeles nedanför Skarbergflogets 247 meter lodrätta väggar. Solen skiner, havet ligger som ett sidenlakan. Vi sänker ner en torskpilk och lite småkrokar och strax där­efter hugger det. En fin sej på cirka halvkilot och sedan flera torskar på mellan två och tre kilo. Vi letar lediga utrymmen på kajakerna att förvara dem i. Packnäten håller fiskarna på plats. De som smiter iväg mellan maskorna bidrar ju till någon sorts naturlig sållning och så får det bli. Väl tillbaka till Skardberget plockar vi fram filékniven för att sedan fylla kylväskan.

Fyra underbara dagar i en helt fantastisk natur. Drömmen om att få komma nära en späckhuggare lever vidare. Och drömmar kan slå in…

Martin Göransson