Året var 1986 och det var fredagen den 13:e februari. Lasse Sjölin var som vanligt ute och jagade med sin hamiltonstövare. Dagen gick och natten kom men någon hund dök aldrig upp.

– Jag tror den drunknade i dammen. Jag var och letade vid gallret i flera dagar men hittade aldrig hunden, berättar Lasse när vi står ute i skogen vid Skjortnäs i närheten av Bergby.

Vid ett annat jakttillfälle, en trettonhelg före mobiltelefonernas tid släppte Lasse sin hund vid sjutiden på morgonen. På kvällen vankades fest men hunden dök inte upp och Lasse är inte den som sviker en jaktkamrat. Först när en ny dag grydde och festen för länge sedan var över kom hunden tillbaka och Lasse kunde åka hem.

– Det värsta är att komma hem med ett tomt koppel till ungarna.

Men hamiltonstövaren Oskar fyra år, för övrigt Sveriges största hamiltonstövare, kommer inte att försvinna. I början av året införskaffade Lasse en GPS-utrustning till hunden så nu vet han exakt vad Oskar har för sig i skogen.

– Jag var skeptisk till tekniken från början men jag har ändrat mig, bland annat på grund av alla rovdjur. Här i området har vi sett tre vargar och björn. Jag vill i alla fall ha igen halsbandet och veta vad som hänt om hunden försvinner, säger Lasse och plockar fram ett hundhalsband.

På halsbanden finns en liten röd dosa för batterier, vanliga uppladdningsbara AA-batterier. Mitt emot på halsbandet sitter själva GPS:en. Vikten är minimal och viktfördelningen bra. När Oskar får halsbandet på sig bryr han sig inte ett dugg om de röda plastgrejorna.

Oskar småspringer med bestämda och ivriga steg skogsvägen fram i nordvästlig riktning. Efter bra några minuter har han försvunnit ur sikte. Lasse har redan knäppt på sin Swepoint-GPS, som för övrigt marknadsförs och säljs i Gävle, som sökt upp minst fyra satelliter. En blå punkt på kartan visar var husse Lasse står och en annan blå punkt visar att Oskar vikt av norrut. Lasse visar och demonstrerar GPS:en som tillika är en mobiltelefon. Han knappar in en larmgräns på 500 meter vilket gör att om Oskar sticker utanför den gränsen vibrerar telefonen i Lasses ficka.

– Jag kan till och med ringa honom, säger Lasse och knappar in Oskars telefonnummer.

Oskar kan visserligen inte svara och Lasse kan inte prata med honom men Lasse hör hur pinnarna knäcks när Oskar älgar fram. På GPS:en syns det att Oskar lufsar fram i en fart av en kilometer i timmen. Ännu ingen hare alltså. Skulle Oskar få upp en hare och börja driva med skall får Lasse information om hur många skall han avger per minut.

– Flyttas inte pejlen på tio minuter larmar telefonen. Då har det hänt något, berättar Lasse och spanar inåt skogen.

Via den lilla manicken kan Lasse summera dagens jakt, hur långt Oskar sprungit totalt, hur fort, skallen och så vidare. Han kan också lägga in bilens position som en markering på kartan. Går han ut i skogen för att leta efter Oskar behöver han inte gå vilse. Pilar visar var Oskar springer åt för håll, vart Lasse är på väg och var bilen står parkerad.

– Och skulle jag inte ha någon täckning går det att köra via SMS, säger Lasse och låter som en reklamkampanj.

Fortfarande är det tyst i skogen. Oskar snurrar runt, runt i ett område men har fortfarande inte lyckats få upp haren.

– Telefonen är laddad med kontantkort och Oskar har ett eget telefonnummer. Jag kan ge numret till jaktkamraterna om jag vill så att de också kan se var hunden finns. Bra vid älgjakt, konstaterar Lasse och fingrar på GPS:en innan han berättar att det går att lägga in två hundar på samma telefon.

Lasse är nöjd med sin nya teknikpryl men det finns tveksamheter.

– Jag kan se om en älg gått över flera gånger på ett och samma ställe. Då kan jag flytta skytten men det är inte riktigt etiskt, säger Lasse med rynkade ögonbryn.

Så vill han inte att jakten ska gå till. Den ska vara på samma villkor som förr men med skillnaden att jägaren har bättre kontroll på sin fyrbenta familjemedlem.

Telefonen blippar till. Var 60:e sekund uppdateras Oskars position. Enligt GPS:en är Oskar 94 meter bort och han rör sig fortfarande norrut men nu i en fart av fem kilometer i timmen. Han har fått korn på något.

– Rekordet är 22 kilometer i timmen vid upptag på hare, säger Lasse med ett brett leende allt medan duggregnet tilltar.

Många har tidigare jagat med pejl på hunden men enligt Lasse är nackdelen med pejlen att den inte fungerar i kuperad terräng och att den bara har en räckvidd av tre kilometer.

Timmarna går och det är bara för Lasse att vänta i bilen. Han har korsord och fika att värma sig med i duggregnet. Han kan koppla av en stund i lugn förvissning om att Oskar inte är för nära någon trafikerad väg eller blivit utsatt för rovdjur. GD:s reportageteam tog inte med något tidsfördriv så vi vänder hemåt igen. Efter en dryg timme ringer Lasse.

– Nu missade ni något. När ni åkt började solen skina och efter tio minuter kom haren ut på skogsvägen och efter kom Oskar.

Typiskt!