För några år sedan hörde jag en intervju i radion med Ale Möller. Där berättade han att när han började i skolan fick han höra av sin fröken att han var totalt omusikalisk och fick därför inte delta i musikundervisningen.

Hur var det möjligt?

Och hur kunde han, trots det nedslående beskedet när han var liten ändå hitta hem till musiken och bli en musiker av världsklass?

Det har jag undrat över och det är också det första jag frågar honom när vi träffas.

Ale skrattar gott och berättar att det nog ändå inte var så konstigt att hans stränga fröken utestängde honom från musikundervisningen.

Den allmänna inställningen i hans familj, framför allt den danska sidan, pappans sida, var nämligen att alla, kanske med undantag av onkel Holger, var totalt omusikaliska. Det visste man.

Och när Ale skulle sjunga ”Vi går över daggstänkta berg” vid fröken Halléns orgel så kom det bara ut förfärliga små grodor. Han visste att han inte kunde och var ledsen, förstås. Men inte förfärligt ledsen för det var självklart att det skulle vara så.

Men till musiken hittade han i alla fall.

Hans storasyster gifte sig med en man som tyckte om musik. Han spelade klarinett i dixieband och klinkade visor på gitarr. Han lärde Ale litet ackord. Ales styvfar är också musikintresserad och såg till att det fanns instrument hemma. När familjen bodde i Marstrand satte han ihop en blåsorkester som skulle spela vid Oskar II:s staty när flaggan halades och solen gick ner över Pater Noster. Då fick Ale vara med och spela triangel.

Sen har det ena lett till det andra.

Ale har gjort en musikalisk resa till olika musikkulturer och den resan har resulterat i att han öppnat öronen hos oss genom att låta de olika kulturerna samsas på scenen och där ingå i ett utvecklande äktenskap.

Och just i våra trakter har han varit ofta.

Han har bott på Valbogatan. Han träffade sin Lisa när hon var producent på Skottes. Och han var mannen bakom musiken till Peter Oskarsons uppmärksammade uppsättning av ”Den stora vreden”.

När lärde du dig att spela alla instrument?

– Jag kan spela ganska många instrument men det finns också många instrument som jag använder utan att kunna spela. Mandolan är mitt huvudinstrument och flera av mina blåsinstrument, där jag kräver att jag ska ha en teknik som jag kan vara nöjd med. Sen har jag till exempel en harpa som jag gärna använder, men jag skulle aldrig påstå att jag kan spela harpa. Det är något helt annat än att använda några toner. Jag har ett skomakeri hemma som är fullt med olika instrument.

Du kom med i ”Den stora vreden”?

– Peter Oskarson gick i min mammas, Gry Möllers teaterstudio i Lund. Familjerna umgicks. Jag minns honom från det jag var fyra-fem år. Sen var jag med på en turné med ”Tolvskillingsoperan” som Peter tog initiativ till när jag var 15 år. Han var en kraftmänniska i att dra igång saker redan då. När Skånska teatern bildades i Landskrona var jag musikansvarig under några år. Sen gick vi skilda vägar och jag sökte mig till folkmusiken. Jag levde ett slags intensivt klosterliv på Skinnskattebergs folkhögskola där jag experimenterade med svensk folkmusik när Peter och Jan Mark kom dit och berättade om ”Den stora vreden”. De hade samma upplevelser inom teatern som jag hade haft med den grekiska musiken, ett slags rotlöshet. Vad är meningen med att sitta i Gävle och göra teater som skulle ha kunnat göras bättre i Berlin? Det måste finnas traditioner och trådar som leder tillbaka till människorna som bor här. Så hittade man Olof Högbergs text.

Vad är musik?

– Fysiskt sett är musik bara vibrationer, fladder av luft, som när det blåser. Men då håller man bara i hatten. När musik fladdrar i luften kan man börja gråta. Vad som händer däremellan, det är musikens magi. Jag varken kan eller vill förklara hur man kan komprimera starka känslor i ett instrument som får luften att fladdra och när det träffar ett öra reser sig håren på armarna på den människan. Det är musikens magiska kraft.

Du har som ingen annan sökt musikens väsen i olika kulturer?

– Ja, men det är inget självändamål att resa musikaliskt. Det har alltid hängt ihop med en stark upplevelse där jag blivit berörd av någon människa som har spelat. Och då måste jag göra den resan, jag måste förstå varför det griper mig på det sättet.

Vad betyder det för dig att vara Artist in Residence, som du är här i Gävle konserthus?

– Att det finns en bas i verksamheten och en kontinuitet i samarbetet. Det som är så slitsamt i frilansverksamheten är att man varje dag måste börja på nytt. I vår genre, världsmusik och folkmusik, finns inte resurser som är självklara i andra sammanhang. Som en lokal, ett nystämt piano, en lastkaj. Vi får leva i källarvarianter och repetera under pressade och korta förhållanden hela tiden. Man får utnyttja sina spelkamrater till obetalda extraarbeten. Alla dessa band överlever bara för att de har ett passionerat förhållande till musiken. Och där finns en stor inbyggd orättvisa. Här får jag tid till fördjupning.

Vad betyder klassiskt musik för dig?

– Den termen innehåller något som jag inte tror finns. Värden som står utanför tidens tand, som varar för evigt. Jag övertygad om att all musik lever i ett ”nu” och den överlever för att det finns folk som stödjer den, i den egna tiden. Konstformen har jag inte haft tid att tränga in i men jag har haft starka upplevelser. Stravinskijs ”Petrusjka” drabbade mig tidigt.

Har du haft förebilder i ditt liv?

– Vad är en förebild? Det finns människor som jag har en stark kärlek till, som farfar. Jag vet inte om han var någon bra förebild men jag tyckte hemskt mycket om honom och jag minns långa somrar hos honom på släktgården i Halland. I musiken har flera viktiga spelmän guidat mig. Jazzpianisten Lasse Werner var en förebild. Jag började spela trumpet och på lunchen i gymnasiet sprang jag hem till Lasse, så hann vi spela några låtar. Lasse lärde mig att hitta det äkta uttrycket. När jag försökte briljera och imponera spelade Lasse vidare utan att säga något. Men när jag spelade enkelt men rakt ur hjärtat grymtade han förnöjt och njöt. Genom sina reaktioner fick han mig att förstå att man skulle vara sig själv. Det hjälpte mig att få självförtroende. Det fanns också en spelman, Röjås-Jonas som jag lärde känna i Dalarna. Han hade samma inverkan på mig. Han kunde ladda tonerna med innehåll och han bromsade min otålighet.

Vad har du för planer framöver?

– Anslaget från Gävle kommun använder vi till att jobba här, bland annat med ett integrationsprojekt och med kulturskolan. Men vi har också fått en miljon från Framtidens kultur, som jag är väldigt tacksam för. Det var deras sista utdelning. Med hjälp av de pengarna ska jag odla de internationella kontakterna med musikanter som betyder mycket för mig. Vi börjar med ett östafrikanskt projekt i vår och kommer sedan till Gävle med det bandet och ger konsert. Jag ska åka till Japan där jag har många musikervänner. Även till Brasilien, Grekland och Holland. I februari ska jag också hålla ett föredrag om mångkultur i EU-parlamentet i Bryssel.

Vad är meningen med livet?

– Att vara bland människor som gör att världen blir litet bättre än den var nyss är ett enkelt och effektivt sätt att ge mening åt livet. Jag har inget religiöst svar utan det måste vara att se att vi kommer någonstans ifrån, att folk har funnits här före mig, och genom barnen, egna och andras, att det kommer någon efter oss. Vi måste ge något efter oss.

Spelar dina barn?

– Ja, allihop och framför allt Johanna som har ambitionen att få musiken till sitt yrke. Och det är jätteroligt för mig.

Så musiken fortsätter i släkten?

– Ja, trots myten att vi skulle vara omusikaliska. Tror man att man inte kan, så blir det så. Jag har sett gång på gång i musikens värld att det finns inget som är värt mer än ett starkt självförtroende. Det är absolut den bästa gåva man kan ge till en annan människa.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Att det innehåller samma saker som nu men att det finnas mer tid. Att jag ska vara mindre rastlös och låta var sak ta tre gånger så lång tid som nu.