Det är inte många som kan se ner på Gerda.

Det har hon haft fördel av i livet, inte minst när hon jobbat med ungdomar, på Träffen eller för all del på Polhemsskolan där hon tjänstgör i biblioteket.

Och som den humorist hon är har hon naturligtvis använt sin längd, 1,82 i sina framträdanden som ståuppare. Nu är hon stolt över sin längd men i tonåren var det tufft. Nu skämtar hon och säger att det inte är hon som är lång. Det är hon som är normen. Det är vi andra som det blivit något fel på, helt enkelt.

Vi ses i biblioteket på Polhemsskolan och det är en öppen, verbal och lättpratad person, lätt att tycka om.

Det sägs att komiker ofta har en svart, mörk själ, upplevelser som varit svåra och tuffa och som de hanterar genom humor.

Det stämmer på Gerda också. Det är så hon kallas av vänner och familj. Ingegärd använder hon bara i sin roll som författare.

Hon var bara 15 år när hennes pappa, som bara skulle ut i trädgården och spika klart på garaget fick en massiv hjärtinfarkt och föll död mitt framför fötterna på Gerda. Han var bara 54 år.

Gerda var ensam hemma med pappan, denna augustilördag. Mamman arbetade på Hemstahemmet, som låg granne och hon såg att något hände och kom rusande.

Det var en chockartad upplevelse som påverkat Gerdas liv.

Gerda var sladdbarn och pappas flicka.

Det här var 1975 och då fanns det inga krisgrupper. Hon började i nian några dagar senare. Men betygen rasade. Och när hon sedan började i gymnasiet sprack det helt. Lärarna undrade vad hon gjorde där och det undrade hon själv också.

I stället skaffade hon jobb och började på dagis. Där fick hon tillbaka litet av sitt självförtroende och började så småningom komma tillbaka till livet.

Hon gick i gymnasiet, på konsumtionslinjen, det som nu heter livsmedel. Sen åkte hon till USA som aupair. Väl hemma utbildade hon sig till fritidspedagog.

Hon har jobbat på Sätragårdens fritids och på Pingeltorp. När tjänsterna drogs in på dagis kände hon att hon inte kunde garantera barnens säkerhet, bara eliminera riskerna.

Då såg hon annonsen om tjänsten som biblioteksassistent på Polhemsskolan 1997. Att hon fick tjänsten tror hon beror på att hon vågade gå fram och prata med de långa killarna i keps. Hon var inte rädd för eleverna.

Gerda har alltid skrivit, sen hon var liten. Det var inga sagor utan kunde vara rätt mörka historier, till exempel om livet efter atomkriget.

Hon har skrivit flera böcker, skickat in manus till förlag och blivit refuserad.

Men nu ligger hela hennes bok ”Det som inte dödar...” ute på nätet, på Bok-SM:s hemsida, www.kapitel1.se, ett samarbete mellan Piratförlaget och Aftonbladet.

Ännu några dagar kan man rösta, fram till den 27 maj.

Vilken är relationen mellan ståupp­aren Gerda och författaren Ingegärd?

– Skrivandet är gemensamt, naturligtvis. Humor finns nog också i de flesta av mina berättelser, utom i boken som ligger på Bok-SM. Det är en svart historia, om Danne. Men det jag skriver nu är en vansinnig historia, ren komik. Jag tror att alla komiker har en djup botten. De har haft det tufft. När man går över en gräns och slutar bry sig blir man komiker.

Hur har du påverkats av din pappas död?

– Väldigt mycket. Man går omkring med något slags katastrofberedskap. Jag har alltid en känsla av att något ska hända. Fördelen är att man får saker gjorda. Man blir hårdhudad och bygger ett skydd.

Hur kommer det sig att du skriver?

– År 2003 sökte jag till skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola och det var då allt började på allvar. Jag tog tjänstledigt ett år och gick där. Det är det bästa jag gjort någonsin.

För första gången i mitt liv kände jag mig helt rätt. Jag var 43 år men hade hittat min flock bland 20-åringar som var piercade överallt och bara åt grönsaker. Det blev en aha-grej. Helt fantastiskt. Jag njöt varje sekund under det året.

Hur började du med ståupp?

– Jag provade på Poetry slam. Jag var inte så bra på att skriva dikter, men folk skrattade. Sen startade Hans Carstensen en ståuppkurs som jag gick och det visade sig att jag hade lätt för det. Han tjatade tills jag vågade på upp på scenen, i maj 2007. Jag hade skrivit material för 20 minuter men man får bara tre minuter första gången. Så jag fick sitta och stryka för fullt och Hans bleknade ur. Men det gick jättebra. Där fick jag en grym kick.

Det var på Å-krogen?

– Ja, och det är en fantastisk publik där. De går dit för att ha kul så det blir oftast väldigt bra.

Hur ser du framtiden som ståuppare?

– För att slå igenom måste man vara ute och göra reklam för sig själv och det är både tidsödande och dyrt. Man mejlar till klubbar och får fem minuter. Men man får inget betalt i början och resan får man också betala själv. Till slut är det kanske någon som tycker att man är så bra att man får litet mer tid och resan betald. Det är jättesvårt för mig som har ett heltidsjobb och familj. Men jag tar det som det kommer.

Har du några förebilder?

– Jag är fullkomligt besatt av Jonas Gardell. Mina barn är också gardellifierade. De kunde hans sketcher när de var tre. Han är extremt duktig på att ta en publik. Jag gillar också att han slår uppåt. Han har tagit mig över många broar. Jag har sett alla hans shower här i stan. Jag tycker också att Babben är väldigt duktig.

Din bok som du tävlar med är väldigt allvarlig!

– Ja, den handlar om övergrepp och om vuxna som inte ser och som inte vågar se. Som är fulla av fördomar. Idén till boken fick jag när jag såg en kille sitta här i korridoren, hopkurad med kepsen neddragen över ögonen och med kuratorn vid sin sida. Han var jättearg och förtvivlad och jag vet inte varför.

Det vet jag fortfarande inte. Det var en intressant bild och när jag gick skrivarlinjen dök bilden upp för mig. Jag började hitta på en historia som utvecklades av egen kraft.

Hur känns det nu inför avgörandet?

– Jag är ju med i finalen. När rösterna är räknade ska en jury säga sitt. Den 1 juni åker vi till prisutdelningen i Stockholm och först då får vi veta vem som vann. Det är oerhört spännande.

Men alla kan läsa din bok på nätet.

– Ja, det känns jättebra. Väldigt många unga tjejer har hört av sig och skrivit kommentarer, att de gråter och att de vill ha en fortsättning för att få veta hur det går. Det verkar som om boken tilltalar en viss ålder.

Hur hinner du skriva?

– Jag är jättedisciplinerad på somrarna. Då stiger jag upp tidigt och skriver några timmar. Och jag har väldigt lätt för att skriva. Det bara kommer. Annars är det kvällar och helger.

Jag har en väldigt bra hjärna, tror jag. Den går av sig själv och behandlar intryck och när jag sätter mig och skriver är det klart på något vis. Jag har lika lätt att hitta trådar till min ståupp. Jag skriver min blogg också. Där har jag hållit på och trixat för att hitta min röst.

Vad säger dina tjejer?

– De är jättestolta. Den äldsta går på medieprogrammet och ser alla fördelar med att ha kontakter. Det är hon som har gjort omslaget till boken.

Den andra sjunger och ska gå jazzlinjen på Vasa. De har förresten gjort en grupp om mig på Facebook där man får instruktioner hur man ska rösta.

Och din man, vad säger han?

– Han har alltid stöttat mig. Han har aldrig stått i vägen. Han uppmuntrar mig i allt jag gör. Han är nog ganska trygg i sig själv.

Vad gör han?

– Han är arbetslös efter att ha jobbat inom posten i alla år. Så det kompenserar jag med att ha tre jobb. Efter omorganisationen fick han pendla i många år. Det var tufft och under den tiden hade jag ett jätteansvar. Dessutom blev min mamma sjuk och dog, min bror blev sjuk och dog, Leifs pappa blev sjuk och dog. Därför blir man komiker. Jag kan vända det absolut värsta till något att skratta åt. Och jag tycker om att få folk att skratta.

Vad är meningen med livet?

– Åh, jösses! Min familj är meningen. Man ska vara rädd om sina nära och kära och vårda det som är närmast. För mig har familjen alltid varit den trygga punkten där man kan tanka kraft.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Att jag är ungefär lika gammal som nu. Skämt åsido, då vill jag kunna försörja mig på att skriva. Det är så otroligt givande. Att få fortsätta att arbeta med det här kreativa som jag hittade på äldre dar.