Det är inte ofta Kerstin Alm är i Gävle, staden där hon föddes och växte upp, dotter till Karin Lundqvist, på sin tid en mycket känd vissångerska.

Men hon har fortfarande rötter här, inte minst sin bror Hans.

Annars är hon ute och flyger och far i stora världen. När vi ses kommer hon från Kina, där hon följt sitt barnbarn Kristina, som dansat balett med sin grupp under olympiaden.

På tisdag har hon vernissage i sin pensionärsroll. Hon ställer ut fotografier på Galleri Ikon på Söder i Stockholm. Sen åker hon hem för att motta 2008 Eliason Merit Award. Finare än så kan det inte bli för en svensk flicka i Los Angeles.

Det priset har tidigare tilldelats bland andra Signe Hasso, Ann Margret och Maud Adams.

Kerstin samlar på människor.

Vart hon än reser får hon vänner för livet och tillfälligheter inträffar så ofta att hon har insett att världen allt är bra liten. Alltid finns det någon anknytning, till och med oss emellan. Jag kommer mycket väl ihåg hennes mamma och när vi skiljs säger hon, skicka tidningen till Ettan Bratt. Det är där jag bor.

Ettan Bratt och jag var arbetskamrater på Bonniers Månadstidning för många år sedan...

Kerstin har ett motto i livet, nämligen, det är bättre att göra ett dåligt intryck än inget intryck alls.

Efter det mottot har hon levt.

Sin dröm om hur livet skulle tänkas bli formulerade hon redan när hon gick i klass 3 i skolan i Strömsbro. Då var hennes önskan att bli filmstjärna, resa till Hollywood och ha mycket fina kläder. Hon ville uppträda för tusen människor, och det har Kerstin gjort i sin roll som festfixare och glädjespridare i Swea, organisationen och nätverket för svenska kvinnor i utlandet, som har 8 500 medlemmar i 79 lokalavdelningar över hela världen.

Som kändisfotograf har Kerstin hunnit med att träffa och fotografera ett otal kändisar.

Hon halkade in på ett bananskal när hennes franska väninna, Nathalie Dubois frågade om hon ville hjälpa till. Väninnan har gåvosalonger på hotell under stora evenemang, som filmfestivalen i Cannes. Dit kommer kändisar och får sina gåvor och blir samtidigt fotograferade med produkterna. Numera av Kerstin, som blir kompis och bundis med dem.

När vi sitter hemma hos hennes väninna från ungdomen, Kickan Hallberg, kan hon inte hålla tårarna borta när hon berättar om ett mejl som hon just fått från en ung kines, som hon träffade i Kina. Du är som solen på himlen, skrev han och tackade för att de fått träffas.

– Jag har bara en mycket tunn tråd mellan skratt och gråt, säger Kerstin och skrattar i nästa sekund.

Kerstin var 21 år gammal när hon lämnade Gävle.

Då hade hon hunnit ta realen på läroverket, gått ettårig handelslinje på Borgis, varit Sveriges yngsta läkarsekreterare och gift sig med sin ungdomskärlek Åke från Sandviken. Med honom flyttade hon till Köping.

Efter ett par år, 1963, beslutade de sig för att söka äventyret.

De tog Amerikabåten M/S Kungsholm till New York, åkte Greyhound buss till Los Angeles och hittade ett litet våningshotell där de tog in den första månaden.

Kerstin hann bara sätta foten på svenska konsulatet i Los Angeles så var hon anställd. Litet längre tid tog det för Hans, som var ingenjör, att hitta ett jobb. Men det gick det också.

Så småningom fick hon jobb på Air France. Hon födde två barn och barnomsorgen sköttes med hjälp av au pair-flickor. 1988 skilde hon sig och har sedan dess levt ensam, i huset som hon lyckades lösa ut från sin före detta man. Hans nya fru är för övrigt Kerstins frissa.

Hur har du tänkt när du tagit olika steg i ditt liv?

– Jag har nog inte tänkt så mycket utan har kastat mig rakt in i olika sammanhang. Jag hoppar på allt möjligt. Som nyligen när min väninna sa att hon skulle behöva en fotograf en vecka senare i New York, när Joe Frazer skulle fira att det var 35 år sedan han slog Floyd Paterson. Det ställde jag upp på direkt och köpte en billig flygbiljett. Det var otroligt med folk. Jag fotade där och sen blev det ett party som Reebok höll. Dit fick jag åka i Joe Frazers limousin. Där var New Yorks hela grädda av rappare och hip hop, fast jag visste inte vilka de var. Halv fyra på morgonen skjutsade de mig till flygplatsen. Jag säger aldrig nej.

När började du fotografera?

– Jag har alltid fotograferat. Jag fick min första kamera av pappa när jag var liten. Han hade en Leica M3 från 1954 med två objektiv och den har jag nu. Det är en raritet. Men nu plåtar jag digitalt. Det är så mycket enklare. Jag har fotograferat den svenska kolonin i LA i 45 år. Jag har säkert 100 000-tals bilder.

Spelar du golf?

– Nej, jag har aldrig haft tid eller råd. Men jag är god vän med Sven och Mona Tumba och har även varit hemma hos Jesper Parnevik och hans familj.

Hur kom du på Mamarazzi?

– För att jag inte är någon paparazzi. Jag gjorde en gåvosalong och då kom den amerikanska skådespelerskan och sångerskan Queen Latifah in. Jag frågade om jag fick fotografera henne och sa, jag är ingen paparazzi. Jag tar bara en bild vid varje bord. Jag är en one-shot-woman. Jag tar en höjdbild och en liggande bild. Manliga fotografer säger, får jag ta en bild. Så dundrar de iväg med kameran och det är irriterande för de flesta, speciellt med blixt. Sen sa jag till Queen Latifah, nu vill jag att du säger ”sex”. Skälet är att då öppnas dina ögon och du får ett lagom leende. Då höll hon på att skratta på sig. Sen gick hon in i nästa rum och där väntade tre unga, hungriga fotografer. Det första hon sa var, jag har precis kommit från mamarazzi och hon säger att ni bara får ta en bild vid varje bord. Det var litet roligt.

Sen har jag fotograferat Ivana Trump tre gånger i rad i Cannes. Hon är inte ett dugg märkvärdig, mycket trevlig. Det lustiga var att jag såg henne på TV när hon gifte sig med en stilig italienare och då sa hon till sina tärnor, inför fotograferna, nu vill jag att ni alla säger ”sex”! Det hade hon fått från mig!

Hon kom du på det?

– Säkert i början bara för att få uppmärksamhet. Men det är väldigt användbart.

Har du förebilder?

– Ja, min mormor, Lafvas Kersti. Hon var otroligt öppen och frimodig, slagfärdig. Hon ledde alltid majstångsfirandet i Mora. Hon var förresten amma åt drottning Astrid, Belgiens drottning. Det var en provinsialläkare i Mora som hade blivit ombedd att hitta en frisk och lämplig dalkulla som amma till hovet. Mormor tog sin son Erik under armen och reste till Stockholm där hon stannade i sex månader.

Morfar är släkt med Anders Zorn, de var tremänningar. Hans mamma och Zorns mamma var kusiner. Morfar körde Zorn till sjukhuset, den sista resan han gjorde och han var med och bar honom till graven.

Hur mycket kontakt har du haft med Sverige under alla år?

– Mycket. Jag har varit hemma ett par gånger om året. Eftersom jag jobbade för ett flygbolag har jag alltid kunnat resa.

Vad har Swea betytt för dig?

– Mer än kanske något annat. Genom Swea har jag fått kontakt med väldigt duktiga svenska kvinnor, som Barbro Osher som donerar så mycket pengar. Maud Adams är med i styrelsen nu och vi känner varandra väl. Hon var med när jag fyllde 70 år. Hon är mycket trevlig.

Blir du rik på att fotografera?

– Nej, jag tar aldrig betalt. Jag ger alltid bort mina bilder. Jag har bara tjänat pengar på ett par bilder av kronprinsessan Victoria och Hans Rausing, tusen kronor tror jag. Det var när Hans Rausing utsågs till årets svensk i världen.

Var är meningen med livet?

– Att man inte ska ha tråkigt. Man ska inte vara lat och maklig. Man ska vara energisk tills man knoppar av.

Hur vill du att ditt liv ser ut om tio år?

– Att jag fortfarande är lika frisk och energisk som nu.

Vad är bäst med USA och vad är bäst med Sverige?

– Det är lättare i USA. Man möts av fler leenden. Och varken sjukvården eller skolan är bättre i Sverige. Jag har sjukvård genom min allmänna pension, social security, och betalar fem dollar när jag går till min läkare som jag haft i alla år. Jag får läkartid direkt och jag får en årlig check-up där allt kollas. Kommunikationerna är bättre i Sverige och det är vackert som sjutton. Stockholm är en fenomenalt vacker stad.