Torbjörn Tuveson, Hans Bäckman och Torsten Sandin har alla passerat 65 och borde enligt traditionellt synsätt ha gjort sitt i arbetslivet. Men ordet pension får de tre överläkarna på Gävle sjukhus att rygga tillbaka. De gör som allt fler 65-plussare, fortsätter arbeta.

– Jag har alltid tyckt att det varit roligt att gå till jobbet och det tycker jag fortfarande. Jag jobbar kvar så länge de behöver mig, säger Torbjörn.

I en sjukvård där det råder läkarbrist inom många specialiteter är det förstås välkommet att några i det äldre gardet väljer att jobba kvar över pensionsåldern.

– Vi är priviligierade som har ett jobb som vi trivs med och som vi har förmånen att kunna fortsätta med trots att vi blivit äldre, menar Hans.

De tre känner att de är uppskattade av sina arbetskamrater – och av patienterna.

– Patienterna vill inte att vi ska sluta, säger Torsten.

Kärlkirurgen Torbjörn Tuveson, barnläkaren Hans Bäckman och urologen och kirurgen Torsten Sandin har långa karriärer bakom sig inom landstinget i Gävleborg. De började i sjukhusvården i Gästrikland för ungefär 40 år sedan och har sedan troget arbetat kvar. Nu när de nu uppnått pensionsåldern utnyttjar de den rättighet som finns att jobba kvar tills man blir 67 år.

Torbjörn Tuveson jobbar halvtid, Hans Bäckman ”efter behov” vilket brukar betyda några arbetspass i månaden och Torsten Sandin heltid.

De känner att de fortfarande har mycket att tillföra.

– Vi har ju gott om erfarenhet och det är viktigt att den förs vidare till de yngre, säger Torbjörn.

Hans Bäckman är som barnläkare specialiserad inom barnhjärtsjukvård. Sådana specialister växer inte på träd. Hans har därför tagit på sig uppgiften att lära upp en yngre kollega på sjukhuset som kan ta över när han en gång drar sig tillbaka.

– Det känns som en viktig uppgift och något jag vill hinna slutföra.

Vad betyder ekonomin för att ni vill fortsätta jobba?

– Det finns med som en faktor. Men det är inte det som är avgörande. Vi har tjänat bra med pengar redan och har goda pensioner så vi skulle reda oss ändå, säger Torbjörn.

Kan det finnas risker med att läkare fortsätter arbeta långt upp i åren?

Jo, det kan det om läkaren tappar omdömet och inte inser sina begränsningar, menar de. För till exempel en kirurg avtar skickligheten i viss mån med åren.

– Jag tycker att jag har bra koll på vad jag bör ge mig in på och inte. Jag är till exempel sällan huvudoperatör vid operationerna längre utan assisterar mest, säger Torbjörn.

– Vissa operationer, till exempel blindtarmar, är som att cykla, har man lärt sig det kan man det. Men andra krångligare ingrepp överlåter jag numera åt andra, säger Torsten.

Torbjörn Tuveson betonar att den erfarenhet en äldre läkare samlat på sig ändå överväger eventuella tekniska brister.

– Jag tror att de flesta hellre vill bli opererade av en erfaren än av en oerfaren kirurg.

Om de tre överläkarna är positiva till sina arbeten är de desto mera kritiska till landstinget som arbetsplats. De upplever att de anställdas situation försämrats på senare år. De beskriver en organisation som blivit alltmer centralstyrd, ”stalinistisk” rent av, där personalen trycks ner.

– Någon har sagt att det ligger som en våt filt över alltihop. Det är en väldigt sann beskrivning. Det finns inget utrymme för diskussion. Kreativiteten och arbetsglädjen har minskat, säger Hans.

Att försöka ändra på något är svårt, menar han. Dagens chefer tar sällan sina anställdas parti utan är oftast bara lojala uppåt.

Och ändå vill ni jobba kvar?

– Vi har en lyxtillvaro. Vi gör det vi ska i våra jobb och behöver inte bry oss så mycket. Men det känns ändå vemodigt att se hur arbetsklimatet blivit så mycket sämre, säger Hans.