Sekel på gott och ont
Relaterat
Fakta
GÄVLE KONSERTHUS
Musik genom fyra sekler – 1900
Chefdirigent: Robin Ticciati
Peter Donohoe, piano
Nittonhundratalets musik har i år kunnat studeras i Kunskapskanalen, i Sir Simon Rattles sprakande intressanta, sju delar långa serie. (Rattle är för övrigt en av Ticciatis mentorer).
Rejält påhörd kan man alltså vara inför sista sekelkonserten. Som dock börjar med Haydn, vadan?
Jo, uvertyren till Skapelsen passar väldigt bra, fastän 17/1800-tal. Med sina omväxlande kraftiga ljudbangar och känsligt dröjande dimpartier är den rent modern.
Lite oredigt balanstapp någonstans mitt i, annars uttrycksfullt framförd, tydligare än i Heliga Trefaldighet sist.
Bartók skrev sin tredje och sista pianokonsert i USA 1945, var då dödssjuk, en elev fick orkestrera sista takterna.
I sjukdomens skugga förlöstes en flod av kreativitet, fast en del har menat att de sista verken präglas av en vilja att behaga en amerikansk publik.
Rätt fast inte fel.
I första satsen hörs intrycken från amerikansk storstad: energisk rörlighet och melodiskt jazzsväng i ett optimistiskt, livsbejakande driv.
Här finns också Bartóks typiska folkmusikinfluenser, liksom den avancerade, vilda kromatiken.
Tvära kast som både solist och orkester behärskar till fullo, med färgsprakande hetta.
Lika skymningsaktigt stilla börjar andra satsen. Blåsvart och guld är färgerna när hymnlika pianoackord, minnande om Debussy, svaras viskande av violinerna.
Konserten rör sig symmetriskt runt sin mittpunkt: ett tycke nattmusik av en typ Bartók använde i flera verk.
Insekter och fåglar skärrar och ropar i en mystisk trädgård full av vattenspel.
I tredje satsen svänger det igen i storartat, punkterat ös som låter ganska mycket pulshöjande metal i nutida öron.
Formidabelt pianospel med stor uttrycksfull värme och en orkester rejält på bettet, ah, det var bra.
Efter paus ett verk från -88 av rumänen Kurtag (Donohoe åter vid pianot).
Här utforskar Kurtag musik som rumsligen omfamnar publiken. Orkesterdelar grupperas på parkett och balkong, glest på scen: piano, celesta, slagverk, inlånade blockflöjtsolisten Katarina Widell och några munspelare.
En fallande pianostämma inleder, den stora gongen skälver, rytmkluster sprakar till.
Det blir ett ton- och klangbad med varierade energier i omlopp. En modern skapelseuvertyr, ödesmättad, med skärande dån kontrasterat mot känsliga melodifragment.
Snabb ommöblering sen för Eldfågeln, balettmusik som börjar i ett slags nattillstånd men snart höjs till gnistrande dansmagi.
En flödande känslovärme får mig att tänka att Igor förebådade jazzens Charles Mingus- med femtio år.
Det är ju så: genrer ger och tar. Även här varvas mjuka, dröjande partier med storartade, pulserande dunderattacker.
Efteråt kan jag bara konstatera hur väl dessa verk korrelerar med varandra och ger bilden av ett sekel fyllt av motsättningar, ljus, mörker, ivrig rörelseenergi på gott och ont.
Konserten ges även i Uppsala och Stockholm denna helg och hörs i radions P2 8/5 klockan 19.30.
Camilla Dal
