Det började 1978 med en liten stomme från Gefle Lyriska Teater, mest tjusiga klänningar och flotta kavajer, som Lars köpte upp när teatern lades ner.

– Han trodde väl att han skulle träffa nån som skulle kunna tvätta och sy och ta hand om allt. Det var inget annat än det det handlade om när vi träffades. Hade jag inte kunnat det, då hade jag legat risigt till, skojar Gun-Britt och ler mot Lars.

Och som hon har sytt, sytt om, tvättat och lagt ner sin själ i kläderna i ateljén. Under de många åren växte den lilla stommen till 6 000 plagg, de flesta med en egen historia.

Tätt, tätt, från golv till tak hänger kläder i alla färger, tyger och material. Det ser ut att vara svårt att hitta i ateljén där så gott som varje kvadratmeter är utnyttjad. Ändå vet de precis var varje plagg hänger.

– När Lasse Åberg hade haft kanindräkt i filmen Hälsoresan, då skulle plötsligt alla vara kaniner. Ett tag var det populärt att klä ut sig till clown, säger Gun-Britt och visar upp kanin- respektive clowndräkt.

Nu ska allt säljas. I sommar stänger de om kostymateljén för sista gången. Gun-Britt ska gå i pension. Hennes kropp har till slut bestämt sagt ifrån. För fem år sedan bröt hon lårbenshalsen, och efter tre operationer är hon ännu inte bra. Lars, däremot, kommer att fortsätta med olika framträdanden och evenemang så länge han orkar och tycker det är roligt.

Spekulanter till ateljén finns. Lars och Gun-Britt hoppas att den får vara kvar i samlat skick och inte splittras. Helst vill de att den stannar i trakterna, men inte i Mackmyra Bruk där de också bor.

– Då skulle det kännas jobbigt att gå förbi här om dagarna och jag skulle kanske inte kunna hålla mig borta. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att det här är slut nu. Jag tycker nästan det gör lite ont varje gång vi säljer nån liten pryl. Det här är mitt – vårt – livsverk, säger Gun-Britt.

Hon säger att det är en omöjlighet att värdera ateljén i pengar.

– För mig är den värd hur mycket som helst.

Mycket har hyrts ut till maskerader eller fester med olika teman.

– Även om det är kristider så behöver folk ha lite roligt. Det är inte så dyrt att hyra egentligen, några hundralappar bara. För det får du ju nästan bara ett par strumpbyxor i dag, säger Gun-Britt.

Men allt är inte sytt för scen eller maskerad. Vissa plagg har använts ”på riktigt”, en del är väldigt gamla och kommer från dödsbon. Men hon är inte orolig för kläderna, som även får anses som antikviteter, när hon hyr ut.

– Nej, det har jag slutat med, även om jag kan säga om nån klänning: ”Sitt inte mer än du behöver i den.” Om vi inte hyrde ut grejerna, då skulle de bara hänga här. Och det vore ju sorgligt om man bara kunde titta på dem här.

Hon är självlärd sömmerska. Det var när hon som 15-åring var barnflicka i en familj som hon började sy, berättar hon.

– Det är annorlunda att sy scenkläder än vanliga. Man bör kunna fuska lite och det är grova tryckknappar och dragkedjor.

Operetterna Czardasfurstinnan och Vita hästen hör till de största arbetena, säger hon.

– Vita hästen med Lasse Lönndahl gick 180 föreställningar. Jag sydde allt; klänningar, byxor... Det var jätteroligt. Men jag måste få göra på mitt sätt, då blir det som bäst. Jag gick i tre månader och kuckelurade. Sen, när jag satte igång, var allt klart på en månad.

I syrummet ligger skor i ordnade travar. Här finns hattar, skor och peruker. På hyllor står kartonger staplade med etiketter som ”trosor”, ”fjädrar” eller ”snusnäsdukar”. Att skapa kostymer och scenkläder är pussel, hantverk och en del researcharbete för att det ska bli autentiskt.

– Man måste ha fantasi också, det finns inget problem som vi inte har löst, säger Lars, som kom på lösningen när de inte hittade passande guldskor till Bröderna Herreys-kostymerna de fick i uppdrag att göra.

Han sprejade gummistövlar med guldfärg. Gun-Britt ler åt minnet.

– Varje dag som jag har gått hit till ateljén har varit ett äventyr. Det har varit så roligt ofta att jag nästan inte har kunnat sova. Har jag varit ledsen har jag kunnat gå hit för att bli glad. Har jag varit glad har jag gått hit och jobbat utav tusan. Nu går det inte mer. Men vad roligt det har varit.