I helgen kunde hans föräldrar se hur Oscar Wallberg stod på studsmattan för första gången sedan han blev sjuk. Och han har kunnat cykla ett varv runt huset berättar han. Milstolpar för en 14-åring på väg tillbaka till livet efter sjukdomen som gjorde att han varken kunde gå utan stöd eller äta när han var som sämst.

– Han är inte friskförklarad, men mår betydligt bättre än förut, säger mamma Carina Wallberg.

Alltihop började troligen med ett fästingbett förra sommaren, ett bett som ingen märkte. Däremot märkte Carina att sonen började magra och hade svårt att koncentrera sig och lyssna. Själv kände han att fingrarna domnade och att han inte orkade bry sig. I oktober började han gå illa.

– Jag tänkte att nu är det något fel på skorna, vi måste köpa nya skor, säger Carina Wallberg.

De förstod att något var fel, men inte vad och hon pratade med skolsköterskan som hänvisade till hälsocentralen. De hittade inget och skrev remiss till sjukhuset.

Den fredagen då han inte kunde hantera besticken när de skulle äta plättar ringde hon sjukhuset och sa att sonen måste få komma in.

– Då var det läskigt, säger Oscar Wallberg.

På sjukhuset uteslöt de hjärntumör innan de såg att det handlade om borrelia och följdsjukdomen Guillaume-Barrés syndrom, där immunförsvaret angriper nerverna. Carina Wallberg säger att det ändå var en lättnad att få en diagnos.

Då hade det hunnit bli december och dagen före jul­afton blev han utskriven, bara för att åka in igen dagen efter med andningssvårigheter. Men han behövde aldrig respirator och klarade sig även utan sondmatning, som också var på tal. Sjukdomen hindrade honom från att äta och han vägde ett tag bara drygt 30 kilo.

Sammanlagt låg han på sjukhus knappt tre veckor. Sedan dagen före nyårsafton har han kunnat vara hemma och sakta, sakta har styrseln och kraften i kroppen återvänt. I slutet av ­februari kände han själv att det hade vänt.

– Jag fick tillbaka aptiten igen.

I mars kunde han börja så smått i skolan hos sina kompisar i sjuan på Lyftet igen. Trots att han har varit så sjuk har han ändå orkat plugga.

– Jag tycker att det är kul.

Matte är roligast. Han har klarat alla ämnen och är redo för åttan till hösten. Under sjukdomstiden har han bestämt sig för att bli barnläkare, med sin doktor Amir Hossein Mahdavian som förebild.

Familjen har känt stort stöd av honom, sjuksköterskan Ulrika Wallin på dagvården och alla andra på barnkliniken hela tiden.

Fortfarande får han behandling, men det har blivit allt längre mellan besöken på barnkliniken.

I början fick han immunförsvarsstärkande medicindropp två dagar i veckan, numera en dag i månaden. Om han ska återuppta sjukgymnastiken bestäms efter sommaren.

Hemma är han inte ensam om patientrollen längre. I lördags skadade storebror Marcus handen på exploderande raketer, något GD berättade om i gårdagens tidning.

Fortfarande finns det dock saker som han inte klarar, men längtar efter.

– Att få springa mycket.

Benen bär inte för spring och hopp än, men han är vid gott mod.

– Jag har haft tur. Vi hade kunnat upptäcka det senare. Då hade det kunnat gå sämre, säger Oscar Wallberg.

”Jag tänkte att nu är det något fel på skorna, vi måste köpa nya skor.”

Oscars mamma

när Oscar fick svårt att gå

”Jag har haft tur. Vi hade kunnat upptäcka det senare. Då hade det kunnat gå sämre.”

Oscar Wallberg