Under resan ut från Norrtälje följs vi av ett stort antal fritidsbåtar, några av dem följer med ända ut tills vi närmar oss öppet hav. En bedårande solnedgång i kombination med fullmåne och ett stilla hav gör kvällen magisk. Det är fler än GD:s reporter som har svårt att slita sig från däck för att gå ner och sova.

Men till slut blir det ändå några timmars slummer i en hängkoj som troligen kräver en viss tillvänjningsperiod innan man hittar till djupsömnen. Eftersom vi sover tillsammans med vaktlaget som ska börja jobba klockan fyra blir vi ­abrupt väckta mitt i natten när det är dags för dem att börja sin vakt. Vi väljer dock att tillbringa några timmar till i hängmattan.

När jag kliver ut på däck vid åtta på morgonen är det vaktskifte och vaktlaget som väckte oss mitt i natten ska gå tillbaka och sova och ett nytt gäng tar vid.

Besättningen på Ostindiefararen byts ut under resan men består alltid av ungefär 70 personer. Av dessa är ett 20-tal utbildat sjöfolk som är ombord under längre perioder. Resten av besättningen består av ett 50-tal så kallade ”jungmän” som fått ansöka om att åka med. Det handlar inte om någon semesterresa utan om hårt volontärarbete ombord. En bild som bekräftas efter en pratstund med några volontärer längs relingen under den soliga fredagsmorgonen utanför Upplandskusten.

– Vi jobbar stenhårt och man blir väldigt trött. Och man hinner väldigt sällan sova i kapp den sömn man har förlorat, säger Erik ”Örny” Hedbring, 34 år, volontär från Stockholm.

Han var med på etappen från Djibouti till Nice under Ostindiefararens expedition till Kina och tillbaka. En resa som gav minnen för livet.

–  Det häftigaste var när vi anlände till Alexandria. Det var oerhört pampigt med röda mattan och kronprinsessan Victoria som var där och välkomnade oss, berättar han.

Trots att arbetet ombord var slitsamt längtade han snart efter att få segla med Ostindiefararen igen. Alla volontärer vi träffar ombord på resan från Norrtälje till Gävle säger samma sak. De vill åka ut igen. Det som lockar är både upplevelsen och möjligheten att hitta nya vänner.

– Vi tar verkligen vara på den lediga tid vi har och vi lär känna varandra väldigt bra, säger Martina Schwartz, 19 år, volontär från Stockholm.

När det gäller arbetet ombord är de flesta volontärer vi träffar eniga om att höjdpunkten är när de får klättra upp i riggen. Något som kan se rent livsfarligt ut. Men alla försäkrar att man kan lita på säkerhetsutrustningen och att höjdrädslan går över.

– Jag fick ta mig själv i kragen för att lyckas första gången men när man väl har kommit över höjdrädslan är det underbart och man tänker inte på det längre, säger Martina Schwartz.

Etappen mellan Norrtälje och Gävle kördes helt för motor vilket innebar en hel del ledig tid för de volontärer som i vanliga fall skulle ha jobbat med seglen.

Den lediga tiden på däck ägnades bland annat åt lekar på fredagsmorgonen. Några av volontärerna tog tillfället i akt att skapa en ny variant av klassiska ”under hökens vingar” där det gällde att ta sig över skeppet utan att bli fångad. En annan grupp fick sig en sagostund på däck när Dag Jonasson läste högt ur ”Karl Rydells Äventyr”.

I den fasta besättningen på Ostindiefararen Götheborg är kapten Peter Kaaling den som har funnits med längst. Han har varit med sedan skeppet döptes 2004 och ångrar inte att han stannat kvar.

– Det är världens bästa jobb att få segla med en så trevlig besättning och att få träffa så många spännande människor, säger Peter Kaaling.

Trots att besättningen bor trångt ombord på skeppet och att många är trötta efter det hårda arbetet så hävdar Peter Kaaling att konflikter är ovanliga ombord.

– Alla är så intresserade och ser det här som en upplevelse. Jag tror att de flesta inte vill slösa bort den upplevelsen på att gå runt och vara sura.

När sommaren är över väntar förberedelserna för Ostindiefararens nästa stora äventyr. Om alla bitar faller på plats och pengarna räcker till så seglar Götheborg återigen mot Kina i mars nästa år. Om resan blir av ska Götheborg vara en del av den svenska paviljongen vid världsutställningen i Shanghai 2010. Den här gången kommer Ostindiefararen att ta vägen över Atlanten. Tanken är att segla genom Panama­kanalen och göra några stopp på den amerikanska östkusten och några på västkusten innan man seglar vidare till Kina via Hawaii. Sedan går man tillbaka till Sverige via Afrika.

– I sådana fall blir vi den första ostindiefararen som seglar jorden runt, säger Peter Kaaling.

Det märks att han längtar. Men världen får vänta. Åtminstone några månader till. Vårt samtal avbryts av att lotsbåten anlänt och det är dags att få eskort sista biten in mot Gävle.

”Vi jobbar stenhårt och man blir väldigt trött. Och man hinner väldigt sällan sova i kapp den sömn man har förlorat.”

Erik ”Örny” Hedbring

volontär

BAKGRUND